Indonesien – Sumatra – Livet öppnar dörrar men du måste själv gå in

1977 beslöt Gösta och jag att vi skulle se om det gick att åka buss genom Indonesien från Norra Sumatra till öarna öster om Bali.

**Indonesienkarta. De ställen vi besökte denna gång markerade.**

När jag skulle skriva om detta hittade jag en artikel i en resetidskrift från 2017 där det står

Wouldn’t it be great if you could arrive in Medan and then travel overland all the way to the eastern tip of Sumatra to continue your adventure to Java and beyond?
This is actually one of the hardest and most challenging journeys a backpacker can endure in South East Asia – but it is possible. Just.

Min första reaktion var: Oj, så duktiga vi var som klarade detta redan 1977, men så funderade jag litet mer och insåg vilken dum tanke det var.

Visst var det en jobbig och äventyrligt resa, men att tala om en utmaning på gränsen till vad man kan klara är ändå överdrivet. Jag insåg att det här ju var den lokala befolkningens vanliga sätt att resa med barn och gamlingar och varför skulle det då vara en sådan stor bedrift för en relativt ung och frisk europé?

Vi flög till Medan som vi besökt redan året tidigare och fortsatte söderut mot Sibolga med buss.

Bussarna på Sumatra var mycket enkla. Ingen luftkonditionering. Föresten fanns det ibland inga fönster utan en bit presenning som man drog ner för fönsteröppningen. Man satt på hårda träbänkar som stod så tätt att jag bokstavligen fick skrubbsår på knäna i jeansen där de stötte emot bänken framför. ’

Bagaget placerades på taket.

Det var gott om småbarn bland passagerarna. Vi var enda europeer och efter lite nyfikenhet accepterade man oss och bjöd på frukt och kex.

Vägen gick genom ett djungelområde. Det duggregnade. Till att börja med gick allt bra men på eftermiddagen kom vi fram till en plats där flera bussar kört fast i leran så att vägen var helt blockerad.

Man jobbade för fullt med att försöka förstärka vägen med stora stockar och ris. Snart stod det klart att vi skulle behöva övernatta. Man kunde välja på att stanna i bussen eller kliva ut och sova vid vägkanten. Bussen var mycket trång och luften var dålig så vi valde att kliva ut trots att leran gick långt upp på benen.

Vi såg ingen bebyggelse, men det måste ha funnits byar i närheten för snart kom folk som kokade te i stora bensinfat vid vägen och sålde tidningspaket med ris och små torkade fiskar så det gick ingen nöd på oss. Våra medresenärer visade oss tillrätta och vi somnade på ett plastskynke i en glänta.

Nästa morgon kunde vi tvätta oss i en liten bäck och titta på arbetet som pågick. Många bussar hade fastnat vid det här laget och jobbet gick långsamt. Vår chaufför tröttnade på att vänta och gjorde ett försök att forcera det sumpiga området, Passagerarna gick längs vägkanten. Men en stor stock for upp och rakt in i kylarpaketet och spetsade bussen. Under stort skratt lyckades man vinscha upp bussen igen genom att lägga en wire runt hjulaxeln och chauffören och hans medhjälpare satte igång att reparera kylaren genom att knacka ihop trasiga celler med en liten hammare.

Det blev ytterligare en natt i djungeln. Lyckligtvis fanns inte mycket insekter och fanns det vilda djur skrämdes de bort av alla människor.

Nästa morgon kunde vi äntligen fortsätta mot Sibolga. Det gick ganska långsamt eftersom vi ofta måste stanna för att fylla på kylartvatten och komplettera den provisoriska lagningen, Sent på eftermiddagen kom vi äntligen fram efter 36 mil som tagit drygt 2 dygn.

Nästa dag såg vi oss omkring i en lilla staden. Gösta ville gärna besöka en ö, Nias, som låg utanför kusten och vi hittade en båt som skulle gå dit under natten. Man satt på däck bland godset som framförallt bestod av stora kolsäckar.

På Nias åkte vi med en lokal buss in i landet och klev av i en liten by. Människorna var nyfikna och välkomnade oss. Sedan återvände vi till hamnan och tittade på när man lastade gummi på båtar i hamnen. Det stank väldigt och vi var glada att vi inte skulle följa med en gummibåt tillbaka till Sibolga,

Vår resa fortsatte sedan från Sibolga till Padang på riktigt hyggliga vägar. Här och var till och med nya broar och korta asfalterade sträckor. På andra ställen fick vi passera floder på enkla färjor.

Nästa etapp gick 76 mil tvärs över ön och nu var vägarna åter mycket sämre. Vi startade på morgonen och hade räknat med att hinna fram före kvällen, men när det började mörkna kom vi fram till en bro som rasat och inte kunde repareras i mörkret. Det blev återigen en natt vid vägkanten. Nästa dag reparerades bron provisoriskt och bussen utan passagerare kunde vackla över medan vi passagerare gick.

Palembang var en intressant stad med ett livligt marknadsliv vid floden.

Nu var det bara en kort bit innan vi kom fram till nattfärjan som tog oss över till Java. På Java var både vägar och bussar betydligt bättre. Vi fortsatte sedan med buss till Bali där vi vilade ut några dagar inför sista delan av vårt äventyr. En bussresa till små Sundaöarna öster om Bali.