Den västra delen av ön Nya Guinea, världens näst största ö (Grönland är störst) var tidigare en holländsk koloni. Avsikten var att det skulle bli självstyrande efter en kort tid som FN-mandat.
Indonesien som blivit självständigt från Holland redan 1949 övertog emellertid kontrollen efter en mycket tveksam folkomröstning 1969 och området kom att kallas Irian Jaya.
Det indonesiska övertagandet var kontroversiellt och de följande åren präglades av mycket oro. Många papuaner dödades eller fängslades under denna period. Efter 1969 har så många javaneser flyttats från Java till Irian Jaya under transmigrationsprogrammet att de nu utgör ungefär hälften av befolkningen.
När vi kom dit var namnet Irian Jaya och oroligheter blossade fortfarande upp då och då. I Wikipedia kan man till och med läsa att det förkom bombning i Balien valley 1977-78.
År 2000 ändrades namnet formellt till West Province of Papua och området fick visst självstyre, men fortfarande finns en aktiv frihetsrörelse.
När vi reste i de här trakterna i slutet av 1970-talet krävdes det därför speciella tillstånd för att resa in i inlandet.
1977, första gången vi försökte, misslyckades vi att få ett tillstånd och kom bara till Jayapura, en stad på nordkusten. Vi fortsatte därför till den fria östra delen Papua Nya Guinea. Nästa år började vi i god tid i Jakarta och lyckades få nödvändiga tillstånd för att kunna flyga till Wamena i inlandet.
Även denna gång landade vi först i den lilla staden Jayapura.
Jayapura var en sömnig stad vid kusten och det fanns inte mycket att se. Det fanns bara ungefär en mil väg så ville man vidare var man hänvisad till flyg.
Vi ville gärna upp i högländerna till Wamena i Baliemdalen. Dit var det 20 – 30 mil från Jayapura fågelvägen. Vi flög med ett litet tvåmotorigt propellerplan över till synes oändliga gröna djungelområden genomkorsade av floder med enstaka små byar.
Baliemdalen hade första gången upptäckts av europeer 1938, det vill säga under min livstid. Vid vårt besök 40 år senare i den lilla staden Wamena fanns ett litet flygfält, ett fåtal enkla hus troligen för regeringstjänstemän och ett litet gästhus där vi fick ett rum.
Den vanliga klädseln i Wamena var för männen ett penisfodral gjort av en kalebass och en bukett med blad över baken. Dessutom rikligt med snäckhalsband. Kvinnorna hade ett vävt höftskynke och bar nästan alltid stora stickade kassar med ett band runt pannan. I dom fanns dagens skörd av sötpotatis eller ibland en baby. Vår guide och statliga tjänstemän hade europeisk klädsel med byxor och skjorta.
Som vanligt hörde vi oss för om möjligheterna se något av trakten runt omkring och fick en lokal guide som lovade ta oss ut till en by nästa dag. Inte heller här fanns det vägar utom i själva det lilla samhället så det var bara att förbereda sig för en lång promenad.
Nästa morgon vandrade vi iväg med vår guide ut mot Akima, den by vi skulle besöka. Efter en stund mötte en traditionellt klädd man från den lokala befolkningen Dani upp för att följa oss. Wamena ligger på 1500 – 2000 meters höjd. Dessutom var det bitvis lerigt så vandringen var jobbig.
På väg mot Akima 
Den officiella guiden och Gösta vandrade sedan iväg i rask takt medan jag kom på efterkälken i den svårforcerade terrängen med det hala underlaget. Då tog vår Daniguide ett stadigt grepp i min hand och lotsade mig över de svåraste ställena och jag var glad att det var åtminstone en gentleman med på vandringen.
På ett ställe passerade vi en liten flod i en ranglig flatbottnad båt som spaddlades fram genom vattnet av vår Daniguide.
Dani män 
Dani kvinna
Det tog tre, fyra timmar att gå till byn, den låg avsides. Ännu 2017 beskriver Wiki voyage den som: ”Less touristy area because of its ‘difficult’ access”.
Vid vårt besök fanns det inga andra turister. De enda européer vi såg i Wamena var två nunnor som kom med samma flyg som vi.
Den stora begivenheten här var en anfader. Enligt uppgift en mycket ärevördig man åtta generationer tillbaka i tiden. Eftersom han hade varit en så betydande man hade han efter döden rökts för att bevaras och togs fram för att delta i viktiga ceremonier och visas upp för besökare. Det var en märklig syn, en svartbrun intorkad kropp som placerades på en trasig plaststol framför oss och stolt presenterades av byäldsten.
Byn verkade mycket primitiv med enkla hyddor byggda av lera med grästak. Runt omkring fanns odlingar med sötpotatis och bönor. Gösta hade filmkamera med sig och demonstrerade zoomen för byäldsten, som var mycket imponerad av hur han kunde få människor att komma närmare när han tittade i kameran. Han demonstrerade livligt det här fenomenet för de andra byborna genom att hoppa fram och tillbaka och gestikulera men tillät ingen annan att titta i kameran.
Efter några dagar återvände vi med flyg till Jayapura och sedan vidare till Papua Nya Guinea, men det är en annan historia.