Jag besökte Myanmar första gången tillsamman med min man i december 2004. Det kom att bli den sista av många resor runt omkring i världen som vi gjorde tillsammans.
Landet hade nyligen öppnats för turism och det innebar en del praktiska svårigheter. Man kunde till exempel inte använda kreditkort ens på de större turisthotellen. Att växla resecheckar var mycket komplicerat och inte alltid möjligt. Den enda pålitliga valutan var rena, hela och nya USA-dollar. Vi hade för en gång skull förbokat vår resa med hotell och transporter mellan olika orter som vi besökte. Vi hade hoppats kunna resa tåg mellan Yangoon och Mandalay, men det visade sig omöjligt så vi fick ta ett inrikesflyg.
Myanmar var ett fascinerande land. Religionen, buddhismen, genomsyrade allt. Det fanns otaliga påkostade tempel och munkar rörde sig överallt på gatorna.
Det här första besöket gav bara en ytlig bild av landet och 2013 sedan min man dött återvände jag ensam till Mandalay och 2014 och 2015 till Yangoon, Bagan och området kring Mawlomyoing tillsamman med en god vän. De här resorna gjorde vi med bil och egen guide och vi kunde påverka programmet och se en hel del av vardagslivet på landet.
Det skedde en upptining i det politiska klimatet under åren 2004 till 2015. Visserligen behöll militären makten, men mycket verkade ha förändrats till det bättre. Många restriktioner hade försvunnit, mobiltelefoner hade från att ha varit i stort sett okända blivit vanliga. Bilar som gemene man inte kunnat köpa på grund av skyhöga skatter hade blivit tillgängliga. På våra hotell kunde man se CNN och vi kunde använda kreditkort.
De stora förföljelserna mot Rohinga startade först 2016 och sedan dess tycks klimatet ha hårdnat betydligt igen, men det har jag ingen personlig erfarenhet av.
Unga munkar, noviser, köar för mat och i skolan.
Noviser på väg till installation.
Marknader