De senaste 10 åren har jag tillbringar vintrarna i Thailand med ett uppehåll under pandemin.
Nu hade UD släppt sina restriktioner och Thailand krävde bara att man skulle vara fullvaccinerad, ha ett negativt Covidtest före avresan och dessutom tillbringa första dygnet i Thailand på ett särskilt karantänhotell där ytterligare ett test skulle göras innan man fick resa fritt i landet.
I januari reste jag därför iväg igen. Flygresan gick okomplicerat och hotellet hämtade upp mig på flygplatsen. Ett Covidtest gjordes och jag visades till mitt rum och fick besked att jag måste stanna där. Middag och frukost skulle lämnas utanför dörren och under natten räknade man med att resultatet på Covidtesten skulle komma.
Mitt bagage kom och jag gick på toaletten. Toaletterna i de här länderna är oftast mycket låga och det är jobbigt att resa sig upp. Den här gången kom jag halvvägs och kände sedan hur all kraft i benen plötsligt försvann och jag sjönk ner på golvet. Det visade sig att jag inte kunde sätta mig upp eller komma upp på knä. Det här är en annan historia, kanske berättar jag en annan gång om hur det är att hamna på sjukhus i Thailand. Jag hoppades att det snabbt skulle gå över, men det gjorde det inte utan jag blev liggande på golvet i hotellrummet nästan ett dygn innan jag fick hjälp. Troligen hade jag fåt en stroke och blev kvar 4 dagar på sjukhuset.
Lyckligtvis kunde jag få god hjälp på mitt boende i Thailand. Första veckorna kunde jag inte ens ta mig upp ur sängen på egen hand. Med egen träning och sjukgymnastik förbättrades jag. I slutet av mars planerade jag sedan att återvända till Sverige och mådde då så bra att jag räknade med att i stort sett klara mig själv.
Jag är 86 år, bor ensam, är barnlös änka, och tyckte därför att det vore bra med ett trygghetslarm för att enkelt kunna tillkalla hjälp vid behov.
Jag trodde inte det skulle vara svårt att ordna, men eftersom mina bostadsförhållanden är lite krångliga ville jag vara ute i god tid. Jag har mitt permanenta hem på en ö i Stockholms skärgård där jag också är mantalsskriven, men också ett boende i Stockholm (liksom stockholmare har sommarstuga har jag ”vintervåning”).
I slutet av mars låg isen delvis och det snöade av och till och eftersom jag fortfarande hade svårt att röra mig var det klart att jag till att börja med skulle bo i Stockholm och skulle då behöva trygghetslarm där.
Flera veckor innan jag återvände till Sverige mejlade jag därför en biståndshandläggare i min hemkommun, Värmdö. Efter några dagar kom svaret. Innan trygghetslarm beviljades måste man göra ett hembesök och behöves det också larm i Stockholm måste man först göra en utredning!
Dessutom. Om jag ville ha trygghetslarm på min ö måste jag själv skaffa tre grannar som var villiga att stå först på larmlistan och rycka in och hjälpa mig vid behov. Först på fjärde plats på larmlistan skulle kommunens larmtjänst komma
På min skärgårdsö är jag ensam fast boende. Efter att ha pendlat till ön från mitt arbete sedan 1975 har jag bott där permnent sedan jag pensionerades och min man bodde och drev en verksamhet där i mer än 50 år. På ön finns dessutom ett 20-tal hus med sommarboende. Jag har visserligen goda relationer med mina grannar, men många tillhör ju en annan generation och dom är därför inte med ett undantag mina närmaste vänner och jag kan knappast förvänta mig att tre av dom skall ställa upp på ett åtagande av denna typ alldeles frånsett att dom ju inte bor permanent på ön.
Jag inser naturligtvis att jag inte kan förvänta mig att en hjälpsam person snabbt skall dyka upp till min hjälp på en skärgårdsö utan broförbindelse. Men jag trodde att jag via ett trygghetslarm skulle kunna komma i kontakt med kommunens larmfunktion om jag råkade ut för något akut så att dom kunde förmedla nödvändig hjälp. Om jag var registrerad hos kommunen skulle man ju känna till mina bostadsförhållanden och kroniska tillstånd och också veta att jag hör illa och har svårt att klara telefon. Men någon sådan service har man tydligen inte för en som inte bor i närområdet. Det visade sig också att ett eventuellt trygghetslarm bara skulle fungera inomhus!
Det skulle ju innebära husarrest för mig. Och om jag vill bära ut soporna? Sophämtning på min ö sker med båt (men bara sommartid) och soptunnan måste vara placerad just vid vattnet vilket innebär att jag måste klara en ganska brant skogsbacke för att komma dit. Just en sådan situation när man kan tänka att risken att falla och bryta ett ben är som störst.
Nu är jag på många sätt lyckligt lottad. Jag har en ”bonusfamilj” som trots att vi inte är släkt ställer upp för mig på alla sätt. De bor grannar med mig på ön (men har sin permanenta bostad och skola och arbete i Stockholm).
Jag är också tämligen bra på datorer och mobiler och har råd med en AppleWatch och en iPhone som jag kan använda för att hålla kontakt med omgivningen. Jag har skaffat den speciella 112 appen till mobilen. Problemet är min dåliga hörsel. Jag klarar mig hyggligt med mina Cochleaimplantat, men utan dem är jag heldöv och nattetid har jag inte på dem.
Jag klarar alltså den här situationen, men tycker synd om alla åldringar i kommunen som inte har lika bra förutsättningar. Undrar om Värmdö kommun inte tycker man skall kunna bo kvar i sitt hem på gamla dar. Ett minimikrav vore väl ett trygghetslarm med GPS som fungerar även utomhus. Kommunalskatten i Värmdö kommun är faktiskt klart högre än i Stockhom.