På kryssning utan mål

Jag har blivit äldre och motvilligt fått acceptera att de mer äventyrliga resorna är slut för min del. Men reslusten har inte svalnat, och jag har de sista året prövat på ett annat sätt att resa, att åka på kryssning. Jag har tidigare tyckt att varit en smula ”fusk”. Som att bo på ett lyxhotell som flyttar sig från hamn till hamn. Men onekligen är det bättre än att inte resa alls och en fördel är att man träffar många intressanta människor från olika länder.

Våren 2020 planerade jag en kryssning från Singapore till Mumbai (tidigare Bombay).

I början av februari kom det oroande nyheter om Coronaepidemin som ännu inte hade döpts till pandemi.

Visserligen verkade den vara huvudsakligen begränsad till Kina. Men något kryssningsfartyg hade nekats ankra på grund av smitta ombord. Jag skrev till min agent och frågade om min kryssning skulle drabbas. Han gav lugnande besked. Man måste intyga att man inte varit i Kina sista 14 dagarna, men allt skulle gå enligt planerna.

Så jag flög till Singapore där jag planerade tillbringa några dagar. På Bangkoks flygplats hade ganska många munskydd, men det förekommer ofta i Asien utan pandemi.

Jag har varit många gånger i Singapore sedan första besöket 1976. Denna gång planerade jag ett lyxigt äventyr och bodde på det berömda Marina Sands Hotel. Jag fick ett rum med härlig utsikt och besökte infinitypoolen på taket.

Jag checkade in och allt verkade som vanligt även om jag fick fylla i ett papper att jag inte varit i Kina nyligen. Några av personalen i frukostmatsalen hade också munskydd vilket verkade konstigt eftersom maten serverades vid öppna buffebord med viss trängsel. Kocken där hade inget munskydd.

Men det ändrade sig snabbt. När jag checkade ut två dagar senare hade man satt upp avspärrarningar med temperaturkontroll vid hotellets alla ingångar.

Temperaturkontroll vid ingången till Marina Sands Hotel

När vi skulle gå ombord på båten fick vi fylla i en lång blankett där vi åter intygade att vi inte varit i Kina eller Afrika nyligen. Sedan kontrollerades vår temperatur innan vi till slut släpptes in. Men väl ombord verkade allt vara som vanligt. Vi välkomnades med ett glas champagne och ledsagades till hytten.

Jag åkte med Silverseas båt Silver Spirit samma båt som jag prövat året innan på kryssning från Aukland på Nya Zeeland till Bali.

Silversea i Sydney 2019

Ombord började det lättjefulla, lyxiga livet. Vi låg ett dygn i Phuket i Thailand och fortsatte sedan mot Myanmar. Där skulle vi stanna tre nätter. Jag hade varit i Yangoon tre gånger tidigare men såg fram emot att återse den intressanta staden och hade bokat en bil för att kunna ta mig runt.

Men nu började bekymren. Det kom besked att Myanmar hade stängt sina gränser så vi var inte välkomna!

Man satte genast igång att ändra planerna och presenterade ett ambisiöst program med tre strandhugg i Malaysia. Jag hade hellre återsett Myanmar, men det var bara att gilla läget.

Redan på båten fick vi köa för obligatorisk temperaturkontroll. Så snart vi lämnat båten möttes vi av personal i skyddsutrustning som åter kontrollerade vår temperatur innan vi släpptes in i landet.

Temperaturkontroll i Penang

Jag följde med på en rundtur i Penang som jag inte sett sedan mitten av 70-talet. Då var det en idyllisk plats med ganska folktomma stränder och små låga hotell. Nu var hotellen skyskrapor och blockerade nästan stränderna.

Besättningen gjorde verkligen sitt bästa för att vi skulle trivas trots de ändrade planerna. När vi återvände till båten efter utfärden stod alla våra butlers och välkomnade oss.

Men innan vi kom till den sista planerade hamnen i Malaysia stängdes också den.

Så kom nästa besked: Sri Lanka hade stängt sina hamnar för kryssningsfartyg.

Kort därefter kom besked att vi inte heller var välkomna till Indien.

Det stod nu klart att kryssningen inte kunde genomföras. Samtliga de destinationer som planerats var stängda. Men hur skulle vi nu komma iland?

Vi var ungefär 600 passagerare ombord. De flesta amerikaner, engelsmän och australiensare. Enligt de ursprungliga planerna skulle några ha följt båten på nästa etapp till Rom. Den kryssningen ställdes nu också in. Andra skulle ha flugit hem från Mumbai. Själv hade jag planerat återvända därifrån till Singapore och vidare till Thailand där jag tillbringade vintern.

All information gavs via högtalarna vilket var ett problem för mig som inte hör vad som sägs där. Jag fick fråga mina medpassagerare eller gå till receptionen för besked. Det dröjde innan vi fick veta att man valde mellan att gå till Vietnam eller Kambodja. Båda länderna lovade släppa in oss.

Efter drygt ett dygn kom skriftligt besked. Vi skulle gå till Ho Chi Min City (forna Saigon) i Vietnam eftersom man trodde att det skulle bli lättare att få flygbiljetter därifrån för alla passagerare.

Vi vände nu västerut. Personalen startade jättejobbet att ordna flygbiljetter för oss alla och vi fick besked om några gratisutfärder som skulle ordnas i Ho Chi Min City. Det var också en stad som jag besökt tidigare, men inte hade något emot att återse.

Passagerarna var naturligtvis besvikna över att kryssningen inte blev som planerat, men man märkte inte någon oro ombord. Lyxlivet fortsatte. Havet var lugnt, solen sken, maten delikat och champagnen flödade. Jag läste, spelade bridge och satt på däck och njöt.

Vi närmade oss Vietnam och flygbiljetterna började bli färdiga. Det kändes lite tråkigt att vi snart skulle lämna den lyxiga tillvaron, men samtidigt skulle det bli skönt att komma iland. Vi köade dagligen för temperaturkontroll, men alla ombord var friska.

Då kom nästa bakslag. Både Vietnam och Kambodja stängde gränserna.

Nu började det sprida sig viss oro bland passagerarna och köerna till receptionen för att försöka få information – som inte fanns – blev länge. Besättningen som tjänstgjorde där försökte fortsätta att le, men jag såg att det började bli ansträngt.

Vi passagerare hade det fortfarande mycket bra. Vi köande dagligen för temperaturkontroll, men alla var friska. Fartyget hade tydligen rikliga förråd för det serverades fortfarande överdådiga måltider i alla matsalar. Jag föredrog i regel att äta middag på Atlatidis som hade gammaldags inredning med möbler klädda i röd plysch och kristallkronor. Där var det en lugn stämning. Många småbord men de stod så tätt placerade att man talade med grannarna både till höger och vänster. Akustiken passade min dåliga hörsel så det blev många trevliga samtal.

Det fanns alltid kaviar med tillbehör på menyn liksom hummerstjärt och fint kött. Andra rätter växlades dagligen.

Man kunde blanda hur som helst. En dag åt jag två förrätter: kaviar och gåslever, hoppade över huvudrätten och avslutade med ost. Det fanns 18 sorters ost att välja på.

Vin förstås. Två standardförslag, men ville man ha någon annan typ fanns det flera alternativ

Måltiden börjar med rysk kaviar och champagne.

Men man kunde också få en trerättersmiddag serverad i hytten om man föredrog det.

Den här gången dröjde det längre innan beskedet kom. Ett rykte sa att man prövat med Bali men fått avslag. Till slut kom beskedet. Filippinerna skulle ta emot oss. Det var 160 mil fågelvägen dit och vi for med god fart västerut. Personalen satte åter igång med ansträngningarna att ordna flygbiljetter, nu från Manilla. Jag hade varit i Manilla flera gånger tidigare senast 2018 men började längta efter att komma iland.

Några timmar innan vi nådde hamn kom nästa besked över högtalaren.

Presidenten hade stängt hela Manillaområdet. Också den hamnen var nu stängd för oss.

Nu såg jag för första gången att någon i receptionen gömde huvudet i händerna en kort stund innan hon orkade titta upp på kön av oroliga passagerare som samlades. För nu började ändå en viss oro sprida sig. Det började faktiskt bli slut på möjliga hamnar.

Själv var jag inte särskilt orolig. Jag räknade med att det säkert skulle ordna sig på ett eller annat sätt. Men det var skönt att det inte var mitt ansvar utan jag kunde bara slappna av och vänta och se. I själva verket kändes det lite smålustigt att nu när jag undvek äventyrliga resor så jagade äventyret efter mig i alla fall.

Fortfarande saknade vi ingenting. Det är möjligt att man rensade i menyerna, men det märktes inte. Det fanns fortfarande ett i det närmaste obegränsat utbud av mat och dryck. Det enda jag märkte var att färska jordgubbar och grapefruktjuice som jag brukade festa på till frukost inte längre fanns på buffén. Men det fanns hallon, blåbär och björnbär och flera andra sorters juice.

Så äntligen kom beskedet. Australien hade lovat att ta emot oss. Vi skulle få landa i Darwin.

Det var 260 mil fågelvägen dit och vi snirklade oss fram genom den indonesiska övärlden.

Karta över vår slutliga rutt

Vi befann oss nu 18 mars 725 mil fågelvägen från vår ursprungliga destination Mumbai där vi enligt planerna skulle ha landat 15 mars. Större delan av tiden hade vi tillbringat till havs.

Troligen hade vi fått landningstillstånd eftersom så många av passagerarna var australiensare. Man ställde upp stränga regler. 14 dagars hemkarantän för australiensarna efter sista landstigningen, men vi hade nu varit till sjöss i 9 dagar sedan sista hamnen i Malaysia så det var bara fem dagar kvar. Vi som skulle flyga vidare till andra länder ålades ”självkarantän” under resan. Med det menade man att vi skulle hålla oss till flygplan, flygplatser och flygbussar .

Jag hade insett att det nog inte skulle fungera för mig att återvända till Thailand och räkna med att kunna flyga till Sverige i slutet av mars. Så jag hade bett att få en biljett direkt till Stockholm.

Mitt plan gick först 19 mars så jag blev kvar ännu ett dygn ombord innan jag först fick flyga söderut inrikes fyra timmar till Perth. Därifrån flög jag till Stockholm med byte av plan i Doha. En ganska tröttsam 31 timmars resa i fullsatt ekonomiklass (försökte förgäves uppgradera). och inte blev det mycket till karantän på överfulla flyg och flygplatser.

Silversea som jag kryssade med skall verkligen ha en eloge för hur de klarade den här svåra situationen.

Min kryssning blev fyra dagar längre än ursprungligen beräknat och under den tiden snålade man inte på mat och dryck. Trots att jag inte beställt flygbiljett genom dem stod de för biljetten från Darwin till Stockholm. Jag fick dessutom tillbaka 75% av kryssningens pris plus 25% som tillgodohavande inför eventuell framtida kryssning. Så vem vet kanske bär det iväg igen om pandemin går över.