7 oktober 2020
Jag är inte särskilt intresserad av politik och har passivt observerat de stora händelser som inträffat under min livstid. Ett antal större och mindre krig alltifrån andra världskriget. Berlinmurens skapande och fall. Kungar, presidenter, premiärministrar och statsministrar som kommit och gått. Flyktingströmmar och klimatförändringar. Tekniska framsteg, inte minst internet som gjort hela världen mer tillgänglig. Vaccinationer som utrotat sjukdomar som smittkoppor och räddat livet på miljontals barn. Men också en pandemi som trots alla medicinska framsteg skakat världen sista året.
Sista tiden har jag ändå inte helt lyckats stänga ute oron för världens framtid. Jag har varit naiv nog att tro att demokratin skulle segra över olika former av despotism inte minst när information kunde spridas dels genom ökad läskunnighet, dels genom alla olika medier. Men till min häpnad märker jag det ökande åsiktsförtrycket runt om i världen och inte minst hur många människor som låter sig duperas av ohederliga ledargestalter.
Fenomenet Trump har engagerat mig alltifrån min häpnad när han blev vald till president. Jag har fortfarande svårt att fatta hur många människor i det USA som jag trodde mig känna som faktiskt röstade på honom och som fortfarande efter nära fyra år har för avsikt att stödja honom i höstens val.
Jag har försökt förstå honom genom att så vitt möjligt följa vad som händer i landet och läsa böcker som skrivits. De flesta böckerna är skrivna av hans tidigare medarbetare och av systerdottern och får väl sägas vara partsinlagor även om ett stort antal källhänvisningar gör dem rimligt trovärdiga. Jag fick dock redan under ett collegeår i USA 1955 av en lärare i psykologi lära mig att utsätta självsäkra påståenden och åsikter för “it ain’t necessarily so”- testet. Det vill säga fråga mig om det verkligen är sant och även lyssna till motsatt uppfattning. Det har emellertid visat sig svårt att hitta något balanserat skrivet av Trumpanhängare. Det finns gott om inlägg i sociala medier från anhängarna, men dessa är fattiga på konkreta fakta som underlag för åsikterna och någon bok i ämnet har jag inte hittat.
Jag har också läst en del som talar om mera generella hot mot demokratin och skrämts. Till exempel How Democracies Die av Steven Levitsky and Daniel Ziblatt och Hotet mot demokratin av Martin Gelin och Erik Åsard.
Jag ville också försöka skaffa mig en uppfattning genom att lyssna på debatten mellan Trump och Biden. Det första debatten var inte till någon hjälp eftersom det var rena pajkastning där Trump förgäves försökte få Biden att tappa fattningen. Ingen diskussion av planer för framtiden framkom. Den sista debatten blev aningen lugnare med en moderator som hade makt över mikrofonerna. Men fortfarande fick man höra mera om eventuella oegentligheter som begåtts av presidentkandidaternas familjer än om planer för landet i framtiden. Jag tycker dock att det kändes bra att Biden underströk att om han blev vald skulle han bli en president för ALLA amerikaner. Trump tycks ju vara en president för sig själv och möjligen sina ja-sägare.
Och nu har Trump smittats av Covid-19. Mina omedelbara tankar var först att det var bra. Han hade ju underskattat pandemins allvar och tyckts helt oberörd av hur många som dött eller blivit allvarligt sjuka. Jag önskar inte att han skall dö, men att han blir tillräckligt sjuk för att förstå situationens allvar och bli skrämd. Men så dyker tanken upp att det kanske är “fake news”. Man har ju blivit så van att Trump friserar sanningen som det passar honom och det vore ju ett bra sätt att ta intresset från hans skatteaffärer och hur dåligt han ligger till i opinionsmätningar. Nog är det skrämmande att man faktiskt inte kan vara helt säker på sanningshalten av den här typens information från Trump och hans nära medarbetare.