Hela Sverige skall leva. Men kanske inte om man är gammal och har krämpor

De senaste 10 åren har jag tillbringar vintrarna i Thailand med ett uppehåll under pandemin.

Nu hade UD släppt sina restriktioner och Thailand krävde bara att man skulle vara fullvaccinerad, ha ett negativt Covidtest före avresan och dessutom tillbringa första dygnet i Thailand på ett särskilt karantänhotell där ytterligare ett test skulle göras innan man fick resa fritt i landet.

I januari reste jag därför iväg igen. Flygresan gick okomplicerat och hotellet hämtade upp mig på flygplatsen. Ett Covidtest gjordes och jag visades till mitt rum och fick besked att jag måste stanna där. Middag och frukost skulle lämnas utanför dörren och under natten räknade man med att resultatet på Covidtesten skulle komma.

Mitt bagage kom och jag gick på toaletten. Toaletterna i de här länderna är oftast mycket låga och det är jobbigt att resa sig upp. Den här gången kom jag halvvägs och kände sedan hur all kraft i benen plötsligt försvann och jag sjönk ner på golvet. Det visade sig att jag inte kunde sätta mig upp eller komma upp på knä. Det här är en annan historia, kanske berättar jag en annan gång om hur det är att hamna på sjukhus i Thailand. Jag hoppades att det snabbt skulle gå över, men det gjorde det inte utan jag blev liggande på golvet i hotellrummet nästan ett dygn innan jag fick hjälp.  Troligen hade jag fåt en stroke och blev kvar 4 dagar på sjukhuset.

Lyckligtvis kunde jag få god hjälp på mitt boende i Thailand. Första veckorna kunde jag inte ens ta mig upp ur sängen på egen hand. Med egen träning och sjukgymnastik förbättrades jag.  I slutet av mars planerade jag sedan att återvända till Sverige och mådde då så bra att jag räknade med att i stort sett klara mig själv.

Jag är 86 år, bor ensam, är barnlös änka, och tyckte därför att det vore bra med ett trygghetslarm för att enkelt kunna tillkalla hjälp vid behov.

Jag trodde inte det skulle vara svårt att ordna, men eftersom mina bostadsförhållanden är lite krångliga ville jag vara ute i god tid. Jag har mitt permanenta hem på en ö i Stockholms skärgård där jag också är mantalsskriven, men också ett boende i Stockholm (liksom stockholmare har sommarstuga har jag ”vintervåning”).

I slutet av mars låg isen delvis och det snöade av och till och eftersom jag fortfarande hade svårt att röra mig var det klart att jag till att börja med skulle bo i Stockholm och skulle då behöva trygghetslarm där.

Flera veckor innan jag återvände till Sverige mejlade jag därför en biståndshandläggare i min hemkommun, Värmdö. Efter några dagar kom svaret. Innan trygghetslarm beviljades måste man göra ett hembesök och behöves det också larm i Stockholm måste man först göra en utredning!

Dessutom. Om jag ville ha trygghetslarm på min ö måste jag själv skaffa tre grannar som var villiga att stå först på larmlistan och rycka in och hjälpa mig vid behov. Först på fjärde plats på larmlistan skulle kommunens larmtjänst komma

På min skärgårdsö är jag ensam fast boende. Efter att ha pendlat till ön från mitt arbete sedan 1975 har jag bott där permnent sedan jag pensionerades och min man bodde och drev en verksamhet där i mer än 50 år. På ön finns dessutom ett 20-tal hus med sommarboende. Jag har visserligen goda relationer med mina grannar, men många tillhör ju en annan generation och dom är därför inte med ett undantag mina närmaste vänner och jag kan knappast förvänta mig att tre av dom skall ställa upp på ett åtagande av denna typ alldeles frånsett att dom ju inte bor permanent på ön.

Jag inser naturligtvis att jag inte kan förvänta mig att en hjälpsam person snabbt skall dyka upp till min hjälp på en skärgårdsö utan broförbindelse. Men jag trodde att jag via ett trygghetslarm skulle kunna komma i kontakt med kommunens larmfunktion om jag råkade ut för något akut så att dom kunde förmedla nödvändig hjälp. Om jag var registrerad hos kommunen skulle man ju känna till mina bostadsförhållanden och kroniska tillstånd och också veta att jag hör illa och har svårt att klara telefon. Men någon sådan service har man tydligen inte för en som inte bor i närområdet. Det visade sig också att ett eventuellt trygghetslarm bara skulle fungera inomhus!

Det skulle ju innebära husarrest för mig. Och om jag vill bära ut soporna? Sophämtning på min ö sker med båt (men bara sommartid) och soptunnan måste vara placerad just vid vattnet vilket innebär att jag måste klara en ganska brant skogsbacke för att komma dit. Just en sådan situation när man kan tänka att risken att falla och bryta ett ben är som störst.

Nu är jag på många sätt lyckligt lottad. Jag har en ”bonusfamilj” som trots att vi inte är släkt ställer upp för mig på alla sätt. De bor grannar med mig på ön (men har sin permanenta bostad och skola och arbete i Stockholm).

Jag är också tämligen bra på datorer och mobiler och har råd med en AppleWatch och en iPhone som jag kan använda för att hålla kontakt med omgivningen. Jag har skaffat den speciella 112 appen till mobilen.  Problemet är min dåliga hörsel. Jag klarar mig hyggligt med mina Cochleaimplantat, men utan dem är jag heldöv och nattetid har jag inte på dem.

Jag klarar alltså den här situationen, men tycker synd om alla åldringar i kommunen som inte har lika bra förutsättningar. Undrar om Värmdö kommun inte tycker man skall kunna bo kvar i sitt hem på gamla dar. Ett minimikrav vore väl ett trygghetslarm med GPS som fungerar även utomhus. Kommunalskatten i Värmdö kommun är faktiskt klart högre än i Stockhom.

Att resa i Covidtider. Tankar kring munskydd och annat.

Senast jag reste på en kryssning med start 29 februari 2020 exploderade Covidepidemin vilket gjorde resan mycket annorlunda. Ni har kanske redan läst om detta, annars finns historien på min hemsida:

Nu har jag fått mina två vaccinsprutor och beställt tid för den tredje. De flesta länder i Europa har öppnat för turism och reslusten vaknade igen. Mina vanliga resmål på hösten Kenya och Thailand verkade inte så lämpliga ännu även om hoppet om en resa nästa år finns.

Jag bestämde mig därför för en kortare kryssning Lissabon till Barcelona. Ursprungligen fanns Nordafrika med Casablanca och Tanger med på programmet, men det ströks snart.

Min syster Ingrid följde gärna med.

Vi flög KLM med mellanlandning i Amsterdam både på ut- och hemresan. KLM, Nederländerna (där vi bara bytte plan och aldrig lämnade terminalen), Portugal, Spanien och kryssningsbolaget krävde vaccinationsintyg. Portugal krävde också att man fyllde i ett formulär på nätet före avresan. Det visade sig krångligt. Det var inga konstiga uppgifter bara att intyga att vi inte hade några symptom var vaccinerade och adressuppgifter inklusive plats på planet. Både Ingrid och jag försökte, men det gick inte att få iväg intyget – reglerna ändrades också från dag till dag, så vi tänkte att det väl inte behövdes längre eftersom adressen inte fungerade.  Men visst behövdes det! Lyckligtvis var vi tidiga på Arlanda och KLM-representanten vid incheckningen fixade det, så vi kom med planet. Spanien krävde också färsk negativ Covidtest innan vi fick gå iland i Barcelona. Det ordnades ombord. Konstigt nog krävdes inget sådant test om man gick iland när fartyget lade till på flera ställen i Spanien med möjlighet gå iland på väg mot Barcelona.

Vi stannade två nätter i Lissabon och hann med en del sightseeing i den intressanta staden innan vi gick ombord på vårt kryssningsfartyg Silver Spirit, faktiskt samma båt som jag åkte med mars 2020. Innan vi fick gå ombord fick vi återigen visa vaccinationsintyg och fylla i en hälsodeklaration. Sedan mättes temperaturen och vi slussades vidare till sjukvårdspersonal som tog ett Covidtest. Efter någon halvtimmes väntan fick vi så besked att testet var negativt och vi kunde äntligen kliva ombord!

Så följde några sköna dagar med allt för mycket god mat och dryck och litet sightseeing. Mycket fint väder hela tiden med en temperatur på 22-26°. En enda regndag. Lite blåsigt en eftermiddag/kväll, men då kunde vi få vår middag serverad i hytten och slapp vingla iväg till matsalen.

Varje morgon innan vi fick lämna hytten mättes vår kroppstemperatur som lyckligtvis hela tiden var under 37°. Munskydd var obligatoriskt utanför hytten, men fick tas av när man satt ner om man då kunde hålla avstånd. Glömde man någon gång munskyddet blev man alltid påmind av något vänlig personal.  Överallt fanns spritflaskor för att desinfektera händerna och i matsalen t.o.m. handfat innan man nådde buffébordet. Man fick inte heller själv plocka maten utan pekade ut vad man önskade och personalen placerade det på tallriken.

Också i Barcelona stannade vi två nätter för att hinna lite sightseeing. Tur med vädret där också. Det regnade när vi lade till men klarna upp och nästa dag då vi tittade på staden sol och 22°. Munskydd obligatoriskt överallt utom när man åt – och det var tämligen fullt på cafèet där vi åt tapas på kvällen.

Efter en okomplicerad flygresa var vi så tillbaka i Sverige och kunde ta av munskyddet som hängt med de sista 14 dagarna!

Ja, det där med munskydd.

Jag har inte för avsikt att ställning i den infekterade frågan om munskydd skulle ha använts mer i Sverige tidigare, men har några tankar kring hanteringen.

Jag har arbetat många år som kirurg och arbetat många timmar i operationssalar med munskydd och vet hur man skall använda dem på ett korrekt sätt.

Det är helt fascinerande att se hur människor nu hanterar dem i praktiken. Mycket ofta ser man att man drar ner munskyddet så att det bara skyddar munnen och inte näsan (titta bara på TV-sändningar av olika idrottsevenemang med munskydds-obligatorium). Det innebär ju att eventuella virus i näsan hamnar på utsidan av munskyddet och därifrån på händerna när man sedan drar upp munskyddet igen.

I samband med att man äter tar man så av munskyddet. Ibland nöjer man sig att dra ner det på hakan, ibland stoppar man det i fickan eller väskan eller lägger det på bordet. Ett vanligt sätt som jag såg i Portugal och Spanien var att man trädde upp det på armen. Däremot såg jag knappast någon som på ett korrekt sätt slängde munskyddet och tog ett nytt när det härnäst behövdes. Alla de här metoderna torde snarare öka risken för virusspridning än minska den. Jag tror inte heller någon tänkte på att ett munskydd inte ger skydd mer än cirka tre timmar och sedan bör bytas ut. Det förvånade mig också att i de länder där munskydd var obligatoriskt fanns det inga ställen där man skulle slänga begagnade munskydd på ett smittsäkert sätt.

Sammanfattningsvis är det möjligt att ett korrekt använt munskydd skyddar omgivningen, men det sätt det nu tycks användas torde inte ge något skydd snarare leda till ökad risk och ge en falsk säkerhet

Mera tankar om dödshjälp

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg att jag med stigande ålder (och visdom??) blivit alltmer positiv till dödshjälp. förutsatt att den omgavs av mycket strikta etiska principer så att man under inga förhållanden riskerade en glidning mot att inte tillmäta alla liv samma värde.

Läser nu i media att Spanien infört rätt till dödshjälp. Man beskriver också det första fallet och det skrämmer mig. En äldre dement kvinna har fått hjälp att dö i kretsen av sina närmaste. Visserligen fanns det tydligen ett dokument där kvinnan innan hon blev dement hade förklarat att hon, om hon blev dement, önskade dödshjälp. Med reservation för att jag inte har förstahandsuppgifter utan bara tidningsreferatet verkar det som om anhöriga nu med stöd av hennes tidigare önskan hade initierat dödshjälpen.

Visst är det möjligt att de faktiskt representerade hennes aktuella inställning, man det kan man inte veta. Av de som fått möjligheter till assisterat självmord, d.v.s. försetts med tabletter för att avsluta sitt liv, tycks ungefär hälften inte utnyttja möjligheten.

Skall dödshjälp accepteras måste det bygga på ett aktuellt beslut av en rättskapabel individ. Visst kan jag i dag tycka att jag själv skulle vara tacksam för dödshjälp om jag förlorar mina mentala förmågor, men ännu starkare känner jag att ingen skall få ta beslutet att avsluta en annans liv.

Accepterar man något annat är det lätt att det sker en glidning mot att andra (anhöriga? Staten?) beslutar vilka liv som är värda att bevara och det är helt oacceptabelt.

Kvinnlig statsminister ?

I medierna diskuteras just nu Stefan Lövens oväntade avgång som statsminister och det spekuleras i vem som skall bli hans efterträdare.

Ett återkommande tema är att det skulle vara bra med en kvinnlig statsminister.

När jag hör sådant här förvånar det mig alltid hur debatten går. För mig är det viktigt att vi får en kompetent statsminister i landets ledning och hens kön är likgiltigt. Jag tycker det är väldigt olyckligt om önskan om en kvinna väger tyngre än önskan om någon som är kompetent.

Nu verkar det ju som om huvudkandidaten som råkar vara kvinna, Magdalena Andersson, är mycket kompetent och jag tycker hennes meriter skulle diskuteras mer än hennes kön. En statsminister skall ju representera hela landet, inte bara alla kvinnor.

Jämlikhetsdebatten bör stressa värden som lika lön för lika arbete, meritvärdering utan hänsyn till kön och etnicitet och alla människors lika värde!

Ljudbok

Så har ljudboksversionen av min självbiografi äntligen blivit publicerad. En talbok hos Legimus har kommit tidigare, men den är endast tillgänglig för den som har lässvårigheter eller behöver hörselträning.

Jag hade trott att inläsningen av ljudboken skulle vara problemfri. Jag fick ha synpunkter på inläsare och önskade en kvinna med ganska mörk röst. Det borde förstås vara en kvinna eftersom det handlade om en kvinnas liv och själv har jag med min dövhet svårt för alltför ljusa röster.

Allt verkade bra. Jag fick lyssna på en bok med ”min” inläsare och efter några månader fick jag besked att ljudboken nu publicerats. Tyvärr upptäckte jag en hel del felaktigheter och boken drogs genast in. Jag har sedan men hjälp av ansvarig ljudtekniker som varit mycket hjälpsam och angelägen att allt skall bli bra korrekturlyssnat och rättat och till slut har boken åter publicets och finns nu tillgänglig till exempel här: https://www.storytel.com/se/sv/books/2412748-Livet-%C3%B6ppnar-d%C3%B6rrar–men-du-m%C3%A5ste-sj%C3%A4lv-g%C3%A5-in

Nackdelen är att ljudboken naturligtvis inte visar några bilder på människor och miljöer. Legimus talbok är textad och där finns bilderna med.

Själv har jag senare år lyssnat till allt mer tal- och ljudböcker eftersom jag behövt träna upp min CI-hörsel. Mer om min hörsel klicka: HÄR

Fördelen med ljudböcker är att man för en rimlig summa har tillgång till ett stort antal böcker av olika slag utan att behöva ta sig till bibliotek eller bokhandel. Det är därför lätt att pröva på böcker som man annars inte skulle ha köpt.

Nackdelen är att det är svårt att inte tappa tråden och låta tankarna vandra iväg eller till och med nicka till om det blir ett mindre intressant avsnitt. Jag är normalt snabbläsare. Man kan anpassa hastigheten på uppläsningen, men om man som jag hör illa blir det snarare aktuellt att minska än öka hastigheten. Med min dåliga hörsel har jag också ibland svårt att uppfatta namn på personer och platser, särskilt utländska och då tappar jag också tråden.

Det är inte heller lika lätt som i en pappersbok att bläddra tillbaka och hitta ett ställe som man vill kontrollera.

Trots nackdelarna är jag mycket glad åt möjligheten att strömma böcker från min iPhone till mina Cochleaimplantat och är därför glad att min bok också blivit tillgänglig i den formen. Föresten har den kommit som e-bok också om någon föredrar det.

Det finns en trevlig Facebookgrupp där man kan få förslag på nya och gamla spännande böcker Klicka här

Vatten är en ändlig resurs.

 Det blir man mycket medveten om när man är beroende av en egen borrad brunn. Men jag har också upplevt det under mina många resor där uteblivna regn kan betyda skillnaden mellan liv och död.

Till min stora glädje har jag just fått möjlighet att hålla kontroll över min brunn via en app. Klicka på knappen för mer information .

Problem med vatten som jag mött när och fjärran under mitt liv.

Redan tidigt i livet upplevde jag bekymret med dricksvatten.

Jag var i 7-årsåldern när familjen hyrde en liten sommarstuga utanför Uppsala. Rinnande vatten fanns inte utan fick hämtas i en pump en bit in i skogen. Det blev mitt jobb att hämta vatten och jag fick 2 öre för varje gång jag gick till pumpen. Jag sparade till en cykel!

Jag antar att mina föräldrar inte släppte iväg mig långt in i skogen på egen hand, men i mitt minne var det en lång promenad. Det blev extra skrämmande eftersom mamma läst Elsa Beskows Tomtebobarnen för mig. I boken stod det bland annat ”Ett gammalt bergtroll fanns där i skogen…”. Till texten fanns en illustration av ett lurvigt troll som kikade fram bakom en stor mossbelupen sten. Jag bläddrade snabbt förbi den sidan. Nu fanns det precis en sådan sten nära stigen på min väg genom skogen till pumpen och jag skyndade förbi med klappande hjärta.

En tid blev promenaden mer lockande. Jag fick en hel sockerdricksflaska av en snäll granne. Läsk var inte vanligt i min barndom och om vi någon enstaka gång fick en flaska delades den mellan mig och mina två systrar. Men nu hade jag en helt egen 33 cl flaska. För att den skulle räcka längre gjorde jag hål i korken med en spik. Ja satte flaskan nära pumpen och kunde ta en ljuvlig klunk varje gång jag hämtade vatten. En dag hade myrorna hittat min skatt och flaskan var fylld av döda myror. Jag minns fortfarande tydligt min besvikelse.

Några år senare hade vi flyttat till Lindesberg och hade en sommarstuga vid Råsvalen. Inte heller där fanns det rinnande vatten, Sjövattnet kunde förstås användas till tvätt och potatiskok. Men till övrig matlagning och att dricka fick vi hämta vatten hos en granne en bit bort. Efter en tid grävde pappa en brunn på tomten, men vattnet var mycket järnhaltigt så vi fick fortfarande hämta dricksvatten.

Åren gick och jag började arbeta som läkare i Tanzania. På båda de platser jag kom att bo var det tidvis problem med vatten och man fick vara mycket sparsam och samla vatten i hinkar och dunkar de tider det rann till. Jag reste också både då och senare en hel del i Afrika och blev medveten om de stora problem som drabbade befolkningen när regnen försenades eller uteblev. Boskap och vilda djur dog av brist på vatten och bete. 

Masajkvinnor lastar åsnor för att vandra efter vatten två timmar bort

Bild093 - Klicka för att förstora
Ung masajpojke vattnar kalvar i torrt landskap

Från 1975 har Stockholms skärgård kommit att bli mycket viktig i mitt liv. Efter att många år ha pendlat hit för att tillbringa ledig tid med min make blev jag till slut skärgårdsbo och Kasholmen ä numera mitt hem.

Här mötte jag ännu en gång problemet med vatten. Vi har egen borrad brunn och eftersom tillgången på sötvatten i skärgården är begränsad finns alltid en medvetenhet om risken för att brunnen skall sina och att det skall ske inträning av saltvatten i bakhuvudet. Det gäller att hela tiden tänka på att vatten är en ändlig resurs och inte slösa. Inga rinnande kranar. Samla regnvatten till bevattning. Använda havet till bad och mattvätt. Vi har också en grävd brunn som användes under den tid vi odlade egen potatis och grönsaker. Brunnen brukade sina ungefär vid missommartid och då gällde det att ha pumpat upp vatten i sota fat och plastbehållare för att kunna fortsätta med nödvändig bevattning inte minst av tomaterna.

Numera lever jag ensam i mitt hus på ön och använder inte så mycket vatten. Kanske är risken för brist mindre, men i gengäld hard et sista åren varit väldigt torrt.

En liten tagg av oro har fortsatt funnit, men nu har löst ingen äntligen kommit.

En granne på ön Rikard Tidala har utvecklat en anordning som håller reda på vattennivån i brunnen, tillrinningen och förbrukningen och varnar om nivån börjar bli låg. Man får informationen till en app i mobilen. Appen skräddarsys efter förhållandena i den egna brunnen.

Det är verkligen en sådan där enkel vardagslösning som verkar självklar när man provat den men som inte funnits tidigare. Dessutom är det roligt att följa situationen från tid till annan. Jaf kan till och med kolla och får varningar på appan om jag befinner mig lång från min älskade ö- Jag är jättenöjd.

Aqvify mäter

Tillgänglig volym

Användning

Grundvattennivå

Inflöde

Nivå

Komplettering av inlägget om eutanasi.

En rättskapabel patient kan vägra behandling, även livräddande sådan. Det är viktigt att skilja detta från det faktum att patienten inte har rätt kräva en behandling, till exempel dödshjälp.

I regel är det här tämligen okontroversiellt. Det är ganska vanligt att man skriftligt eller till anhöriga har gjort klart att man inte önskar återupplivning eller respiratorvård.

Det förekommer till exempel också att patienter tackar nej till fortsatt cellgiftsbehandling om vinsten i livslängd verkar liten jämfört med de biverkningar hen upplever.

Det händer också att patienter i livets slutskede nekar näringsdropp eller antibiotika och på så sätt kanske förkortar livet. Detta är i enlighet med svensk lag.

Tyvärr har jag upplevt att patienter vägrat behandling som jag ansett angelägen och med god chans att hjälpa patienten. För många år sedan hade jag en relativt ung patient med en ändtarmscancer som vägrade behandling och helt enkelt uteblev från planerad sjukhusvård trots upprepade kallelser och försök till information. Något halvår senare återkom hen efter ha konsulterat en kvacksalvare och bland annat behandlats med rödbetsavkok. Cancern hade under tiden vuxit och det gik inte att rädda patienten. Det patienten gjorde var inte olagligt, men däremot kvacksalvaren gjorde sig skyldig till ett brott eftersom det inte är tillåtet att behandla cancer med enbart alternativ metoder.

Men det här har inget att göra med den diskussion jag velat starta om dödshjälp där en läkare alltså aktivt deltar med en åtgärd för att förkorta patientens liv.

Tankar om dödshjälp.

Den här gången tänkte jag skriva om ett mer allvarligt ämne,

I en av de senaste läkartidningarna presenteras en enkät om läkares inställning till eutanasi.

Man får ta resultatet med en nya salt eftersom bortfallet av inlämnade svar var stort. Man skickade ut cirka 6800 enkäter till medlemmar i Svenska Läkarförbundet och fick in 3322 svar.

Frågan var: ”Tycker du att dödshjälp skall vara tillåten enligt svensk lag?

Man skiljde sedan på ”assisterat självmord”. Det vill säga läkaren förser patienten med läkemedel som denne sedan tar i själv och ”eutanasi” där läkaren  administrera dödshjälpen till exempel i form av en spruta eller ett dropp.

Enkätsvaren fördelades på följande sätt:

34% Nej.

21% Ja till assisterat självmord.

20% Ja till assisterat självmord och eutanasi.

25% Vet ej.

Man kan förstås spekulera om vilken åsikt de cirka 50% som inte svarade företrädde.  Men en gissning är att de i alla fall inte var varken starkt för eller starkt emot dödshjälp. Kanske tillhörde de den sora gruppen ”Vet ej”. I denna grupp ryms säkert en del som inte är intresserade, men kanske ännu fler som fortfarande kämpar med frågan. De kanske är djupt engagerade, men inte redo lägga sin röst i den ena vågskålen.

Jag hörde länge till den gruppen. Fråga var viktig för mig, men jag tyckte det var mycket svårt svara ja eller nej.

I Sverige svär läkare inte någon ed i motsatts till flera andra länder: der finns dock en utbredd föreställning att vi bör verka i enlighet med Hippokrates ed.

Där finner man bland annat uppmaningen:

”Jag skall icke ge någon gift, även om jag blir ombedd, ej heller ordinera något sådant; ej heller skall jag ge någon kvinna fosterfördrivande medel.”

Det är ju ett klart ställningstagande emot eutanasi, men även mot flera metoder som nu används vid legala aborter så det står klart att vi redan tummat på reglerna i den eden.

När jag började som läkare stod det klart för mig att min viktigaste uppgift var att rädda liv. Även om vardagsjobbet ofta var betydligt mindre dramatiskt och innebar att lindra lidande från mer banala åkommor från nageltrång till stukade fötter. Från början var jag också klart emot eutanasi även om jag som de flesta andra läkare insåg att smärtstillande medel i tillräckliga doser för att lindra i livets slutskede ibland innebar att livet förkortades.

Minnet av nazisternas försök att utrota i deras åsikt ”mindervärda” människor: utvecklingsstörda, handikappade, sinnessjuka eller bara tillhörande fel folkgrupp var fortfarande levande och risken att eutanasi skulle missbrukas på det sättet igen innebar att det var självfallet för mig att ta avstånd från tanken.

Men åren har gått och med stigande ålder och växande erfarenhet har jag gradvis ändrat inställning och kommit fram till att en människa i livets slutskede som på grund av outhärdliga besvär, smärtor, ångest, andnöd inte vill leva längre bör ha rätt att fatta det beslutet att avsluta sitt liv. Min uppgift som läkare blir då som i alla andra patient/läkarrelationer att göra mitt bästa för patienten i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Om detta innebär att jag skulle behöva förse henne/honom med medel att inta själv eller ge en spruta eller sätta ett dropp för ändamålet så bör jag vara beredd att göra det och jag anser att lagstiftningen bör göra detta möjligt.

Fortfarande är jag ändå orolig att rätten till eutanasi kan missbrukas så att det sker en glidning till att bli en metod att lösa praktiska problem och kanske kan användas som påtryckning mot den som inte ”vill vara till besvär”.  Det måste finnas mycket säkra kontroller att det verkligen är patientens väl förankrade vilja och att alla andra möjligheter är uttömda. 

Det finns numera en hel del internationell erfarenhet att bygga på.

Jag har haft stor glädje om man nu kan säga så om ett sådant här ämne, av att läsa P.C. Jersilds bok : ”Hur vill du dö? Om makten över livets slut.”  Han som själv är läkare har också kommit att bli mer positiv till eutanasi. Han har stor erfarenhet från arbete med etikfrågor och grundliga egna undersökningar av situationen på ställen där detta är tillåtet. 

Hoppas ni vill läsa detta och fundera och gärna kommentera.

Några fler udda matminnen från barndomen

Min mamma var inte någon avancerad kock. I hennes barndomshem fanns tjänstefolk som lagade maten och redan som 15-åring flyttade hon hemifrån för att gå på gymnasium och sedan studera medicin. Då bodde hon i ett inackorderingsrum utan matlagningsmöjligheter. I min barndom hade vi hembiträden som lagade maten så det var mycket sällan hon själv stod vi grytorna.

En söndag då hembiträdet var ledigt ville hon i alla fall laga efterrätt själv och av någon anledning gav hon sig på något så avancerat som en katrinplommonsufflé. Jag mins fortfarande hennes stolta min när hon bar fram skapelsen till bordet. Den  såg perfekt ut! Vi fick alla en stor portion och andäktigt stack vi skeden i för att smaka. Förvåning och förskräckelse spred sig runt bordet. Hon hade blandat ihop socker och salt och den visserligen vackra, men ettersalta sufflén var oätlig.

När min syster Ingrid kom till Uppsala för att studera bodde hon i en studentkorridor. Hon och korridorkamraterna åkte ofta hem över helgerna och kamraterna återvände med packningen full av mammas mat och bakverk. Ingrid bakade i stället och lagade matlådor för att ta med hem till mamma.

I skolköket var vi indelade i grupper med tre i varje och en av grupperna som bestod av bara pojkar hade fått till uppgift att baka semlor.

Vi åt sedan maten som vi lagat tillsamman och semlorna serverades med mjölk och kanel på traditionellt vis. Av någon anledning provsmakade inte lärarinnan resultatet och vi kamrater åt tappert de mycket salta semlorna för att skydda våra kamrater som också blandat ihop salt och socker.

I min barndom åkte jag flera gånger på scoutläger. Sista gången hörde jag till de äldsta och blev gruppledare i en patrull. Vi bodde i tält och maten lagades utomhus över öppen eld på en enkel spis av tegelstenar och en fotskrapa, Lägret som varade någon vecka låg i Norrland och våra ledare ville introducera oss till de lokala råvarorna. Deras tilltro till vår matlagningsförmåga måste ha varit ganska orealistisk. En dag fick varje patrull en hel sik att laga till middag. Jag hade aldrig sett en sik, än mindre lagat någon och vi fick inga recept. Jag tittade på den stora fina fisken och tänkte att den ändå var lite lik en gädda som jag kunde laga. Så jag kokade den och deserterade med äggsås. Många år senare fiskade jag egen sik i skärgården och insåg att det fanns betydligt bättre recept för sik, men en blev i alla fall ätlig.

En annan gång fick vi strömming. Jag älskade strömmingsflundror och satte igång. Vi hade ett litet förråd med specerier och där tittade jag vad jag trodde var rågmjöl. Det använt jag för att panera mina strömmingsflundror som blev väldigt frasiga och fina. Senare upptäckte jag att ”rågmjölet” i stället har varit den kalk vi skulle blanda med vatten och stryka utanpå botten av våra kastruller för att lättare kunna göra ren dem. Nå strömmingen smakade bra och ingen blev sjuk så det gick också bra. 

Mera matminnen

I min barndom var ransoneringskort en vardagsföreteelse. Jag minns fortfarande hur man klippte ut en eller flera små fyrkanter för att kunna köpa många vardagsvaror. Socker, mjöl. kaffe, kött, smör och margarin och mycket annat. Allt hade sina egna små kuponger som det gällde att hålla reda på. 

Vi handlade i speceriaffären, hos slaktaren med det spännande fönstret där vatten rann hela tiden på insidan och hos fiskhandlaren som ibland hade så färg lokal fisk att den fortfarande sprattlade. Hon de här handarna hade man ”bok”. Det vill säga inköpen skrevs upp och betalades i slutet av månaden. Frukt och grönsaker köpte vi ofta på torget. Det var i regel lokala varor i säsong som såldes av bönder i trakten.

Under min barndom hade vi hembiträden som lagade all mat. Halvfabrikat fanns knappast. Det mesta lagades från grunden. Vanlig husmanskost utan större krusiduller. Helt kött förekom ganska sällen. Möjligen en söndagsstek tillagad i den stora stekgrytan. Eller ”sega biffar” som vi barn kallade dem till skillnad från pannbiff. Ofta korv falukorv stekt med stuvade makaroner, kokt med pepparrotssås eller ugnsstekt. Fläskkorv hörde till de få maträtter som jag inte gillade. Men lyckligtvis serverades den med rotmos som man kunde äta sig mätt på. Vi barn behövde inte äta sådant som vi inte gillade, men det lagades inte något alternativt i stället. Prinskorv var festmat. Pappa älskade stångkorv med inlagda rödbetor så det förekom ganska ofta. Fisk serverades ofta: stekta strömmingsflundror, torsk en stor bit bakad i ugnen eller mindre fileer i fiskgratång. Gädda som serverades med äggsås och kokt potatis. Lax var festmat, gärna inkokt.  Köttbullar, pannbiff och köttfärslimpa med potatis och brun sås. Köttfärssäs hade man inte introducerat ännu. Blodpudding med hemlagad (och plockad) lingonsylt, paltbröd med fläsksås. Ugnsomelett med svampstuvning. Soppor av olika slag: grönsakssoppa, köttsoppa, spenatsoppa (och någon gång nässetsoppa) med ägghalva och den traditionella torsdagsärtsoppan  De exotiska inslagen i maten var få. Kryddorna var mest salt och peppar, ibland lagerblad eller enbär. Kryddväxter utom dill och persilja var ovanliga. Curry fanns, men chili träffade jag först på under utlandsresor i vuxen ålder.

Till söndagslunch fick vi ofta stekt ägg, potatis och skinka.

Efterrätt var ganska vanligt till exempel lingon och mjölk eller äppelkräm.

Jag åt kyckling första gången på min studentmiddag då mina föräldrar ordnat med en riktig festmiddag med vårkyckling. Man fick en fin kycklinghalva var. Höns förekom annars oftast i form av kokt höns i currysås.Under mitt collegeår i Amerika året efter studenten var kyckling däremot vanlig festmat. Både i form av kycklingpaj och friterad kyckling. Jag hade ett Rotarystpendium och var ofta hembjuden till familjer i de sponsrande klubbarna. Under julhelgen tillbringade jag ett par dagar i en stor glad och ganska bohemisk familj. Några ordnade måltider förekom inte men det fanns ett stort kallskafferi med all slags matvaror. Bland annat en jättegryta med friterade kycklingdelar och en stor skinka och där var det bara att plocka åt sig vad man önskade. Märkligt att kyckling nu blivit vardagsmat och att jag ofta tillagar den på Thailändskt vis som en gryta med mycket kryddor.

Ni som är pensionärer känner säkert igen mycket av detta, men för er som är lite yngre och växt upp i en mer internationell värld med pizza och hamburgare oh sushi är det kanske mer exotiskt.

Har just tittat på Sveriges yngste mästerkock. Oerhört imponerad av hud avancerad matlagning dessa små barn klarar av. Men det är också märkligt att inse att många av de ingredienser, tekniker och maträtter som de unga kockarna använder helt enkelt inte fanns i min barndom.