Ett coronaår

I dag är det precis ett år sedan jag landade på Arlanda efter en 31 timmars lång resa från Australien där jag lämnade mitt kryssningsfartyg.

Upplevelserna på kryssningen hade fått mig att mer och mer inse att det var allvar. Pandemin skulle fortsätta att påverka mitt vardagsliv. men jag insåg inte hur länge och i vilken hög grad.

Egentligen levde jag ett liv som inte skiljde sig mycket från hur det hade varit ett ”vanligt” är. Visserligen höll jag mig isolerad och träffade egentligen bara Renheds under våren och sommaren. Min syster Ingrid fylld 80 år i april, men jag fick nöja mig med att gratulera över FaceTime och skicka en delikatesslåda så att hon kunde festa tillsammans med en vän. Hon råkade faktiskt mer illa ut än jag. Hennes man som är norrman hade just åkt till Norge när pandemin började och sedan dess har gränsen mellan Norge och Sverige varit stängd och dom har suttit fast i varsitt land.

Under sommaren kunde jag vistas utomhus och återuppta traditionen med täta kaffestunder på behörigt avstånd. Det mesta jag kunde behöva gick att beställa över nätet och mina vänner är ju spridda över jordklotet så jag är van att hålla kontakten över Internet. Det var lite frustrerande att inte kunna gå till hårfrisörskan. Jag fick ändra frisyr till axellångt här. Jag tror att jag haft korta frisyrer hela livet tidigare. Hade tänkt skaffa nya glasögon eftersom mina gamla hade fått mindre skador men det fick jag också skjuta upp.

Min huvudsakliga sysselsättning under sommaren var att avsluta mina memoarer och det arbetet påverkades inte alls av pandemin. När jag avslutade sista korrekturläsningen och godkände manuskriptet för tryckning hade vi en liten fest på ön. Vi höll oss distanserade, men festade på hummer och drack champagne.

När det började bli mörkare och svalare längtade jag efter att kunna resa till varmare trakter, men det var ju inte att tänka på. Den safari till Kenya som min syster och jag traditionsenligt planerat i oktober fick skjutas upp ett år och någon resa till Thailand var inte att tänka på. UD avrådde från utlandsresor och Thailand hade stängt sina gränser.

Det blev en vinter i Sverige, den första på 10 år. Jag var lite besviken på att det inte blev någon riktigt vit vinter med snö när jag ändå måste stanna i Sverige. Snödagarna i Stockholmstrakten blev få. Tiden fortsatte i distanseringens tecken men till julen bjöd jag min syster på en taxiresa till Stockholm och vi kunde fira en lugn med trevlig jul tillsammans.

Min tid i vinter har mycket dominerats av arbetet kring mina Memoarer Livet öppnar dörrar, men du måste själv gå in. Dom publicerades till slut dagen före min 85-årsdag 13 januari.

I dag är det vårdagjämning och jag hoppas att vi på alla sätt går mot ljusare tider. Jag och mina närmaste har i stort sett varit friska och på onsdag skall jag få min första vaccinspruta. Hoppas sedan kunna leva ett lite mer normalt liv och också att pandemin till slut avtar och världen normaliseras.

Lämna ett svar