Jag studerade medicin på lån och arbetade på somrarna i början som sjukvårdsbiträde, sedan som sjuksköterska och senaste åren som läkare.
Under terminerna blev det också en del extraknäck för att bättra på ekonomin.
Bland annat arbetade jag ibland på nätterna som respiratorvak, det vill säga satt hos någon patient som vårdades i respirator på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
När jag skrivit mina memoarer har massor av episoder och gamla minnen dykt upp och jag inser hur mycket som har förändrats under min livstid inte minst inom medicinen. Något har kommit med i boken, men det finns mycket annat att berätta. Kanske skall jag sätta ihop dessa spridda upplevelser och funderingar till ännu en bok, men för närvarande nöjer jag mig med att berätta här på min hemsida.
Respiratorer (ibland kallade ventilatorer) har blivit mycket aktuella nu i corona-tider och det är lätt att glömma att det är en ganska ny uppfinning.
Under polioepideminerna kom den så kallade järnlungan i bruk. Det var en 750 kg tung låda som omslöt patienten så att endast huvudet stack ut . Den användes främst på poliopatienter, ofta barn, och hade stor betydelse under 40 – 50-talet då stora polioepidemier bröt ut runt om i världen. Patienterna fick mer eller mindre omfattande förlamningar som ofta var åtminstone delvis övergående. Förlamningen kunde drabba andningsmuskulaturen. Järnlungan fungerade som en tryckkammare med omväxlande över och undertryck som ledde till att luft sögs ner och pressades ut ut patientens lungor. Många dog, andra återfick andningsfunktionen men det finns anekdotiska fall som beskriver patienter som använt järnlungan i decennier.
1955 kom poliovaccinet och sjukdomen blev ovanligare. Nu var man mycket nära att för andra gången i världshistorien utrota en virussjukdom (den första var smittkoppor). Bara enstaka nya fall tillkom. Förhoppningsvis kommer minskande vaccination i Covid-19s spår inte ge sjukdomen en ny chans.
Avdelning med järnlungor i USA under polioepidemi.
Med järnlungan kunde man inte anpassa mängden luft som patienten fick i sig.
I början av 1950-talet utvecklas den svenske läkaren Engström den första moderna respiratorn som fick hans namn. Serieproduktionen började 1954.
Det var en apparat stor som en gammaldags byrå som anslöts till patienten genom ett rör som fördes ner i luftstrupen. Mängden luft som tillfördes kunde anpassas och man kunde också tillsätta syrgas och vid behov narkosmedel.
Engstöm respiratorn blev snabbt spridd och användes bland annat till narkos till exempel nu när hjärtlungkirurgin började sim moderna utveckling, men också till patienter som av olika anledningar inte kunde andas själva.
Patienter i behov av respiratorvård behandlades på den här tiden ofta på vanliga vårdavdelningar. Jag har försök hitta uppgift om när den första intensivvårdsavdelningen i Uppsala öppnade, men misslyckats. Den första avdelningen i Sverige av intensivvårdskaraktär var den postoperativa avdelning som öppnades i Borås 1952 så det måste i varje fall ha varit senare. Det måste emellertid ha funnits en sådan avdelning när jag började medicinkursen 1958 eftersom jag vet att det var en konflikt mellan narkosläkarna och medicinprofessorn om var patienter medvetslösa av förgiftningar skulle vårdas. Några av dessa vårdades i varje fall på medicinavdelningarna.
När jag satt respiratorvak någon gång 1957 – 59 var det alltså på en vanlig vårdavdelning. Patienten låg i regel på ett enkelrum. Och tur var det för respiratorns ”andning” var ganska högljudd.
Det ställdes inga krav på tidigare utbilding på respiratorvaket, men vi medicinstudenter ansågs särskilt lämpliga. Uppgiften var att sitta hos patienten och se till att apparaten fungerade och med jämna mellanrum mäta blodtryck, puls och urinproduktion. Vid behöv skulle man också suga rest i andningsvägarna. Hände något avvikande fick man tillkalla avdelningssköterskan. När morgonen kom deltog man i morgontvätt av patienten,
Det var inte något speciellt krävande jobb. Det svåra var att hålla sig vaken under natten i ensamheten med det monotona ljudet från respiratorn. Avdelningssköterskan hade ingenting emot att man tog med en stickning för att hålla sig sysselsatt, däremot fick man inte läsa, det ansågs för distraherande. Någon gång under natten blev man också avlöst någon kvart för en kopp kaffe,
Så vitt jag minns hände aldrig något dramatiskt med mina patienter under mna vaknätter.
Nu har respiratorerna förändrats, minskat i storlek och fått många fler funktioner så när man ser aktuella bilder från Intensivvårdavdelningar ser det nästan ut som en cockpit på ett stort jetplan. Vården sköts av specialutbildade sjuksköterskor och läkare och tanken att sätta en ung student med en stickning på en stol för att övervaka patienten ter sig skrattretande.