Den gamla goda tiden, eller var den bättre?

Jag har varit lat och inte skrivit på min blogg på ett bra tag. Just nu händer det inte så mycket heller.

Typisk svensk försommar. Några dagar skiner solen, vinden är svag och fåglarna kvittrar och lockar till utevistelse. Björkarna har redan stora blad och ekarna börjar också grönska så smått,  Det blir rent av så varmt ibland att man måste sätta sig i skuggan. Och just som man tror att nu är sommaren här och stänger av värmefläkten och hänger undan vinterjackan så vänder det. Lyckligtvis fortfarande ganska lugnt, men regnet vräker mer och när jag vaknade i dag var det 7° utomhus. Talgoxarna har inspekterat holken utanför mitt vardagsrumsfönster, men uppenbarligen bestämt sig för att det inte är vår ännu. Annars är den nystädad och borde vara inbjudande.

Startar värmefläkten igen. I kväll blir det brasa precis som i går och det passar bra med den kryddstarka kycklinggrytan som jag började på då. Lyckligtvis stör det mig inte att äta samma mat ett par dagar i rad, men tredje portionen får gå i frysen till ett senare tillfälle. 

Jag sitter och tänker tillbaka på “den gamla goda tiden”. Allt var inte bättre då. Skall bara berätta en episod från en tiden.

Visst är det skönt med alla moderna bekvämligheter man kan ha ute på en skärgårdsö numera.

Inte minst uppskattar jag internet. Många år långpendlae jag mellan mitt arbete och  min man som bodde och arbetade här ute i skärgården. Tänkt så bra det hade varit om det funnits mobiler så att vi kunde ha hållit kontakt. Nu fick jag försöka gissa när jag skulle vara framme i Sollenkroka där han skulle hämta mig med båt. Det var svårt att gissa exakt och vi har tillbringat mycket tid i kylan och blåsten där när en av oss kom tidigare. Det hade också varit en trygghet att kunna hålla kontakt med omgivningen. 

Det kändes oroligt dom gånger jag ringde till ön och Gösta inte var inne så det dröjde innan vi fick kontakt. Jag visste ju att han inte alltid var så försiktig som jag tyckte han borde vara när han byggde bryggor och fällde träd.

Vid ett tillfälle önskar jag verkligen att han kunnat ta direktkontakt med mig i bilen när jag var på väg till ön.

Det var på senhösten. Gösta fick en leverans av grus på eftermiddagen. Den levererades med båt och lyftes upp på land på en klippa med en grävskopa. Gösta stod högre upp på klippan och dirigerade och halkade till och föll ner på den steniga marken nedanför. Lyckligtvis var ju besättningen på båten där och kunde hjälpa honom. Han hade klarat sig förhållandevis bra med tanke på det ganska rejäla fallet, men hade slagit upp ett stort blödande sår. Båtbesättningen kontaktade polisbåten som tog med Gösta till Sollenkroka.

Det var en fredag och jag skulle snart komma till Sollenkroka. Gösta skulle ha åkt för att hämta mig direkt efter grusleveransen. Nu bad han polisen informera mig om vad som hänt när jag kom till Sollenkroka.

Jag anlände alltså intet ont anande till bryggan för att lasta av och vänta på Gösta när två poliser kom fram till mig oh frågade om jag var Britta. När jag svarade ja, berättade dom att Gösta skadat sig och dom hade hämtat honom på Kasholmen. Sedan blev det tyst i vad som kändes som en oändlighet innan dom fortsatte att ambulansen kört honom till Nacka sjukhus, men han föreföll må ganska bra!

Det var bara att vända tillbaka till Nacka där jag fann Gösta vid gott mod. Såret på huvudet hade sytts med cirka 15 stygn och man ville nu behålla honom över natten för att försäkra sig om att han inte hade någon skallskada. Jag fick tala med hans läkare som inte trodde det var någon större risk, men att Gösta verkat lite förvirrad och hela tiden talat om att han måste vara återställd till en resa till Nya Guinea. Jag kunde berätta att det stämde, han var inte förvirrad, vi hade faktiskt en resa till Nya Guinea inplanerad!

Tänk så mycket bättre det varit om han hade haft en mobiltelefon och kunnat kontakta mig direkt oh berätta vad som hänt. Men det här var decennier innan mobilen blev en vardagsvara.