När jag kom hem från mitt arbete som läkare i Afrika mötte jag många nyfikna och intresserade frågor. Jag har samlat och försökt besvara några här.
Var det svårt att bli accepterad som kvinna i när du arbetade i Afrika?
Jag tror att jag i min läkarroll inte uppfattades som man eller kvinna utan som en könlös doktor. Mganga, doktor på swahili, användes för de lokala medicinmännen i trakten och när jag arbetade i Mwezi upptäckte jag att man kallade mig Bwana Mganga, Herr Doktor, för att skilja mig från dem. Jag opponerade mig och föreslog Mama Mganga, Mamma eller Fru Doktorn. Det tyckte inte mina medhjälpare lät bra utan jag fick i fortsättningen heta Mganga Mkuu, Den Store Doktorn. Det var den finaste titel jag någonsin haft, betydligt finare än den överläkar- och klinikchefstitel jag långt senare fick i Sverige. Det viktiga var inte namnet utan att befolkningen fick förtroende för mig.
I Mwezi där jag först arbetade hade den lokala befolkningen knappast haft kontakt med europeisk sjukvård tidigare. Jag hade tur när jag som grön och oerfaren läkare kom till dit och kunde göra, och säkert gjorde, många tabbar i början. En av mina första patienter bars till sjukhuset med svåra buksmärtor. Hon var tidigt gravid och hade insjuknat akut. Alla tecken tydde på ett brustet utomkvedshavandeskap. På ett sätt är det lättare när det inte finns något alternativ. Jag hade knappast någon operationsutrustning, men hon blev snabbt sämre och det var uppenbart att utan operation skulle hon dö. På plussidan var att jag hade arbetat som gynekolog ett par år och var hemma på det området. Så det var bara att sätta igång. Patienten repade sig snabbt och kunde efter en vecka återvända hem.
Det visade sig att kvinnan var dotter till en headman i en av de största lokala byarna och ryktet om min lyckade operation spred sig snabbt. I en sådan här miljö är döden nära och det var helt klart för hennes anhöriga att hon hade dött utan operation. Naturligtvis hade jag sedan under mina Afrikaår patienter som dog i samband med operationer. Men den här första operationen ledde till att man litade på mig och dessutom stärkte den mitt självförtroende.
Också flyktingarna som var min huvudsakliga uppgift accepterade mig omedelbart. Kanske var det till hjälp att jag fick så god kontakt med mina Watutsimedarbetare från början och visade att jag var angelägen om att dela med mig av mina kunskaper.
Jag hade inte heller några svårigheter att accepteras av de myndighetspersoner jag hade kontakt med och Assistant Medical Officer på närmaste sjukhus i Mpanda blev en god vän. Studenter och patienter i Bumbuli såg mig också i första hand som doktor och inte som kvinna.
Var det inte svårt att arbeta med så begränsade resurser och inte kunna göra allt som vore möjligt i Sverige för sina patienter?
Visst fanns det gånger då jag suckande längtade efter bara en bråkdel av det vi ofta bara slänger bort när det blir kvar efter en operation eller omläggning. Eller de mediciner man vet kanske skulle kunna rädda ett barn med en svår lunginflammation. Men samtidigt var jag så fullt sysselsatt med att göra allt som var möjligt med de begränsade resurser jag hade att jag inte hann tänka så mycket på vad som inte var möjligt. Det jag kunde göra med bristande resurser var ändå mycket bättre än ingenting som var alternativet
Hur mycket tid skall man ägna åt mera avancerade insatser för enstaka patienter?
Personligen behövde jag då och då känna att jag arbetade på gränsen av min medicinska förmåga. Och att jag ibland kunde göra någonting utöver det vanliga för en patient, även om mitt sunda förnuft sa att jag kunde använt tid och krafter till något mer vardagligt som kom flera till godo. Det innebar troligen att jag hade mer tålamod för uppgifter som var mindre spännande. Fast i ärlighetens namn var det mesta jag gjorde spännande och ofta utmanande.
Några mer avancerade fall gav stor personlig tillfredställelse. Men om jag ville göra en bestående insats så var det inte de enskilda patienterna som jag hjälpte som gav ett större avtryck för framtiden. Det jag lämnade efter mig var till exempel hälsoutbildning med bättre latriner för att minska hakmaskorsakad blodbrist. Jag skötte inte hälsoundervisningen själv men människors intresse för den ökade när de såg att vi kunde bota patienter som var svårt sjuka på grund av hakmask. I Mwezi var genomgång av tuberkulosläget med upptäckt av många nya fall och genomförande av vaccination av flyktingarna och den omgivande lokalbefolkningen mycket viktigt. Identifiering av Mwezi som riskområde for atoxisk struma och initiering av profylax var också viktigt.
Vaccinationer var överhuvudtaget mycket viktiga. Vi smittkoppsvaccinerade flyktingarna och lokalbefolkningen i Mwezi. Trippelvaccinering av barnen kunde hindra onödiga dödsfall i kikhosta. Mässlingsvaccin hade tyvärr inte kommit ännu. Det startade i Sverige först 1971.
Men det övervägande viktigaste var utbildning av personal, inte minst Medical Assistants . Under min andra period i Tanzania arbetade jag på en sådan skola.
Hur var det med barnbegränsning?
Man kan inte kan börja propagera för barnbegränsning innan man visat att de barn som föds kommer att överleva. Det är också viktigt att levnadsstandarden höjs en aning så att människorna börjar bli intresserade och få möjlighet att ge barnen viss utbildning och kanske kan kosta på dem materiella resurser som en cykel. I Mwezi och Bumbuli hade man, när jag arbetade där, inte nått den punkten ännu.
Jag hade talat om barnbegränsning med den representant för Ministry of Health som jag träffade redan första dagarna jag var i Dar es-Salaam 1966. När jag frågade honom om inställningen hos de tanzaniska myndigheterna svarade han att det inte fanns någon officiell policy. Tanzania hade blivit självständigt först 1964. Så det stod mig fritt att göra vad jag tyckte var lämpligt.
Det verkade rimligt att inte i första hand tala om färre barn, utan om ”spacing”. Det vill säga att det var en fördel om man väntade ett tag med nästa barn så att det minsta hann växa till sig. Amning länge men med tillskott av annan kost var bra. Men då måste vi också se till att mamman var frisk nog att orka med det. Det här accepterades villigt, särskilt som man såg vårt arbete för att förbättra barnens hälsa med bland annat vaccinationer. Spacing leder naturligtvis till färre barn, men det talade vi inte om. Jag visade också att jag försökte hjälpa ofrivilligt barnlösa kvinnor. Barnlöshet är en stor tragedi i Afrika. I min undervisning av mina medarbetare talade jag om barnbegränsningsmetoder för att så ett litet frö för framtiden. Jag hade möjlighet att ge en P-spruta i de enskilda fall då det på grund av kvinnans hälsa var olämpligt med flera barn. P-piller var inte särskilt praktiskt i en miljö där det varken fanns hyllor, skåp eller fickor.
Hur skyddade du dig själv mot sjukdomar?
Rutinmässiga vaccinationer och en hygglig mathållning var allt jag tänkte på. Jag var inte rädd för vad som skulle kunna hända mig om jag blev sjuk när jag var ensam läkare i Mwezi. Ger man sig ut på något sådant här måste man vara obotlig optimist och räkna med att ha tur. Förutom vanliga förkylningar var jag inte sjuk under mina Afrikaår.
- Dokument
- Stycke