Plötsligen är vi redan ett par dagar inne på ett nytt år och det är tid att blicka tillbaka och sammanfatta det som just avslutats.
Det har verkligen varit ett annorlunda år som började med ett stillsamt jul- och nyårsfirande i Thailand. I februari kom Ingrid, min syster, tillsammans med sin man Svein som vanligt på besök och i slutat av månaden gav jag mig iväg på kryssning från Singapore till Mumbai.
Men där tog det slut på det “vanliga” livet. Jag hade visserligen läst om det nya viruset, men inte tagit nyheterna på större allvar – senare år har man ju ropat vargen flera gånger om hotande epidemier av fågelinfluensa och svininfluensa, men det har aldrig påverkat mig personligen. Den här gången hade jag för säkerhets skull kontaktat mitt kryssningsbolag för att försäkra mig om att min resa inte skulle påverkas. De hade givit lugnande besked.
Men knappt hade vi startat kryssningen innan pandemin blev allvar och alla planer ändrades när land efter land stängde sina gränser. Till slut hamnade jag i Australien i stället för i Indien och valde sedan att återvända direkt till Sverige i stället för att avsluta säsongen i Thailand,
Sedan dess har livet varit isolerat och distanserat. Jag åkte snart till mitt hem på Kasholmen. Livet där skiljde sig inte mycket från vad jag är van vid. Jag är ju ganska isolerad på min skärgårdsö även i vanliga fall och fortsatte att umgås med mina vänner och grannar Renheds även om vi fikade utomhus och höll avstånd. Efter ungefär ett halvår i skärgården har jag flyttat in till Stockholm. Här fortsätter jag att hålla mig mest isolerad med få kontakter och gör mitt shoppande på nätet. Det är imponerade hur bra det fungerar att beställa och få hem mat och mediciner och till och med vin så det går verkligen ingen nöd på mig. Nu över jul och nyår har min syster kommit med taxi från Norrtälje och vi har firat julen tillsammans för första gången på minst 30 år. Hon har suttit isolerad där hela den här perioden och hennes man sitter fast i Norge. Det har varit roligt att ha henne här och återuppliva gamla minnen.
Pandemin har varit och är en märklig upplevelse. Jag själv och människorna i min närhet har lyckligtvis hållit sig friska och bara drabbats indirekt genom alla restriktioner men kan inte låta bli att häpna över hur en hel värld kan lamslås av ett litet virus.
Visserligen har jag varit rädd att infektionssjukdomar åter skulle bli ett allvarligt hot, men då tänkte jag inte i första hand på virus, utan på resistenta bakterier som i allt högre grad gör våra vanliga antibiotika verkningslösa. Det här scenariet hade jag inte ens kunnat föreställa mig.
Hoppas nu på att vaccinering skall innebära att pandemin klingar av och vi kan återgå till vårt vanliga liv. Skulle kunna skriva många sidor om hur det stör mig att det finns ett vaccinmotstånd. Jag som sett barn dö i komplikationer till kikhosta, mässling och tuberkulos inser verkligen att enstaka komplikationer till vaccinering väger lätt mot det skydd sprutan ger. Biverkningar finns ju av alla slags mediciner och allvarliga sådana är lyckligtvis ovanliga.
Flera till sidor skulle jag kunna skriva om dem som för sitt eget nöjes skull bryter dom regler om att undvika trängsel och sammankomster där smitta kan spridas. Mest ungdomar som är säkra på sin egen odödlighet, men inte tänker på risken att sprida infektionen till dem som är mera utsatta eller på sjukvårdspersonalen som kämpar vidare.
Jag hoppas att ni alla som läser detta får ett bra nytt år!