Egentligen är jag inte särskilt intresserad av politik. Men senaste årens händelser har fått mig att inse att jag nog varit ganska naiv. Den utveckling mot en bättre värld med större frihet för människor och en långsam tillväxt av kanske inte välfärd, men ändå något bättre förutsättningar till ett drägligt liv var inte självklar trots att förutsättningarna borde blivit bättre.
Jag försöker förstå hur det kommer sig att konspirationsteorier, även de mest barocka, sprider sig även i länder där man sedan länge har tillgång till utbildning. Internet som borde leda till ökad förståelse eftersom det numera är lätt att hitta fakta och följa skeenden i realtid har i stället i många fall använts för att sprida villfarelser och misstro mellan människor och folkgrupper.
Makthavare har allt oftare använt sin makt inte till att förbättra vår värld utan till att undertrycka andra med mer eller mindre subtila eller brutala metoder där målen tycks vara rent egoistiska.
Den utveckling mot demokrati som jag trodde var självklar hat bromsat upp i land efter land har fria val ersatts av regimer som inte accepterar allas lika värde.
Efter att med häpnad ha sett vad jag trodde var världens största demokrati ge makt och röst till någon som inte värderade de demokratiska grunderna har jag försökt förstå hur det gick till. Jag har läst en hel del av vad som skrivits av Trumps medarbetare, försökt följa debatten på nätet, men fortfarande inte lyckats.
Nu håller jag i stället på att läsa Barak Obamaas bok: Ett förlovat land. Jag är ungefär halvvägs. En fascinerande bok, späckad med fakta, men samtidigt lättläst med humoristiska inslag. I böckerna om Trump som skildras ett kaotiskt Vita hus där presidenten helst bara lyssnade till jasägare och var ointresserad av att skaffa faktaunderlag till sina beslut och mer intresserad av sin självbild än hur besluten kunde påverka hans land. Obamaas bok skildrar en intellegent man som arbetar hårt med att sätta sig in i alla de varierande frågor han skall besluta om. Han försöker lyssna på olika åsikter även de från Republikanska partiet och blir frustrerad över att hans försök att ena landet och arbeta över partigränserna misslyckas. Jag inser förstås att också Obama är politiker och man får väga in att hans bok måste vara färgad av det, men intrycket av ärlighet och försök att skildra verkligheten på väg mot presidentskapet och den första tiden som president består. Jag har också lärt mig en hel del om bakgrunden till många av de problem han behövde ta itu med. Boken rekommenderas verkligen.
Det som utlöste den här långa harangen är vad som senast hänt i Georgia. Jag hade hoppats att även om Trumps anhängare inte släppt tilltron till honom så skulle de Republikaner som hade mer ansvarsfulla positioner till exempel i delstatsparlamenten ha börjat fundera på vilka värden deras parti skall företräda.
Och så kommer nyheten att Georgia infört nya lagar som gjort det svårare att rösta! Man har ttill exempel dramatiskt förkortat förtidsröstandet, skärpt kraven på id-kort och minskat antalet vallokaler. Ja lagen innehåller också en paragraf som gör det olagligt att förse köande till vallokalerna med mat och vatten! Det senaste drabbar framförallt svarta områen där vallokalerna redan är få och köerna ofta flera timmar.
Har kan man kalla sig demokrati och samtidigt verka för att försvåra för medborgarna att lägga sin röst