Min mamma var inte någon avancerad kock. I hennes barndomshem fanns tjänstefolk som lagade maten och redan som 15-åring flyttade hon hemifrån för att gå på gymnasium och sedan studera medicin. Då bodde hon i ett inackorderingsrum utan matlagningsmöjligheter. I min barndom hade vi hembiträden som lagade maten så det var mycket sällan hon själv stod vi grytorna.
En söndag då hembiträdet var ledigt ville hon i alla fall laga efterrätt själv och av någon anledning gav hon sig på något så avancerat som en katrinplommonsufflé. Jag mins fortfarande hennes stolta min när hon bar fram skapelsen till bordet. Den såg perfekt ut! Vi fick alla en stor portion och andäktigt stack vi skeden i för att smaka. Förvåning och förskräckelse spred sig runt bordet. Hon hade blandat ihop socker och salt och den visserligen vackra, men ettersalta sufflén var oätlig.
När min syster Ingrid kom till Uppsala för att studera bodde hon i en studentkorridor. Hon och korridorkamraterna åkte ofta hem över helgerna och kamraterna återvände med packningen full av mammas mat och bakverk. Ingrid bakade i stället och lagade matlådor för att ta med hem till mamma.
I skolköket var vi indelade i grupper med tre i varje och en av grupperna som bestod av bara pojkar hade fått till uppgift att baka semlor.
Vi åt sedan maten som vi lagat tillsamman och semlorna serverades med mjölk och kanel på traditionellt vis. Av någon anledning provsmakade inte lärarinnan resultatet och vi kamrater åt tappert de mycket salta semlorna för att skydda våra kamrater som också blandat ihop salt och socker.
I min barndom åkte jag flera gånger på scoutläger. Sista gången hörde jag till de äldsta och blev gruppledare i en patrull. Vi bodde i tält och maten lagades utomhus över öppen eld på en enkel spis av tegelstenar och en fotskrapa, Lägret som varade någon vecka låg i Norrland och våra ledare ville introducera oss till de lokala råvarorna. Deras tilltro till vår matlagningsförmåga måste ha varit ganska orealistisk. En dag fick varje patrull en hel sik att laga till middag. Jag hade aldrig sett en sik, än mindre lagat någon och vi fick inga recept. Jag tittade på den stora fina fisken och tänkte att den ändå var lite lik en gädda som jag kunde laga. Så jag kokade den och deserterade med äggsås. Många år senare fiskade jag egen sik i skärgården och insåg att det fanns betydligt bättre recept för sik, men en blev i alla fall ätlig.
En annan gång fick vi strömming. Jag älskade strömmingsflundror och satte igång. Vi hade ett litet förråd med specerier och där tittade jag vad jag trodde var rågmjöl. Det använt jag för att panera mina strömmingsflundror som blev väldigt frasiga och fina. Senare upptäckte jag att ”rågmjölet” i stället har varit den kalk vi skulle blanda med vatten och stryka utanpå botten av våra kastruller för att lättare kunna göra ren dem. Nå strömmingen smakade bra och ingen blev sjuk så det gick också bra.