Tankar om dödshjälp.

Den här gången tänkte jag skriva om ett mer allvarligt ämne,

I en av de senaste läkartidningarna presenteras en enkät om läkares inställning till eutanasi.

Man får ta resultatet med en nya salt eftersom bortfallet av inlämnade svar var stort. Man skickade ut cirka 6800 enkäter till medlemmar i Svenska Läkarförbundet och fick in 3322 svar.

Frågan var: ”Tycker du att dödshjälp skall vara tillåten enligt svensk lag?

Man skiljde sedan på ”assisterat självmord”. Det vill säga läkaren förser patienten med läkemedel som denne sedan tar i själv och ”eutanasi” där läkaren  administrera dödshjälpen till exempel i form av en spruta eller ett dropp.

Enkätsvaren fördelades på följande sätt:

34% Nej.

21% Ja till assisterat självmord.

20% Ja till assisterat självmord och eutanasi.

25% Vet ej.

Man kan förstås spekulera om vilken åsikt de cirka 50% som inte svarade företrädde.  Men en gissning är att de i alla fall inte var varken starkt för eller starkt emot dödshjälp. Kanske tillhörde de den sora gruppen ”Vet ej”. I denna grupp ryms säkert en del som inte är intresserade, men kanske ännu fler som fortfarande kämpar med frågan. De kanske är djupt engagerade, men inte redo lägga sin röst i den ena vågskålen.

Jag hörde länge till den gruppen. Fråga var viktig för mig, men jag tyckte det var mycket svårt svara ja eller nej.

I Sverige svär läkare inte någon ed i motsatts till flera andra länder: der finns dock en utbredd föreställning att vi bör verka i enlighet med Hippokrates ed.

Där finner man bland annat uppmaningen:

”Jag skall icke ge någon gift, även om jag blir ombedd, ej heller ordinera något sådant; ej heller skall jag ge någon kvinna fosterfördrivande medel.”

Det är ju ett klart ställningstagande emot eutanasi, men även mot flera metoder som nu används vid legala aborter så det står klart att vi redan tummat på reglerna i den eden.

När jag började som läkare stod det klart för mig att min viktigaste uppgift var att rädda liv. Även om vardagsjobbet ofta var betydligt mindre dramatiskt och innebar att lindra lidande från mer banala åkommor från nageltrång till stukade fötter. Från början var jag också klart emot eutanasi även om jag som de flesta andra läkare insåg att smärtstillande medel i tillräckliga doser för att lindra i livets slutskede ibland innebar att livet förkortades.

Minnet av nazisternas försök att utrota i deras åsikt ”mindervärda” människor: utvecklingsstörda, handikappade, sinnessjuka eller bara tillhörande fel folkgrupp var fortfarande levande och risken att eutanasi skulle missbrukas på det sättet igen innebar att det var självfallet för mig att ta avstånd från tanken.

Men åren har gått och med stigande ålder och växande erfarenhet har jag gradvis ändrat inställning och kommit fram till att en människa i livets slutskede som på grund av outhärdliga besvär, smärtor, ångest, andnöd inte vill leva längre bör ha rätt att fatta det beslutet att avsluta sitt liv. Min uppgift som läkare blir då som i alla andra patient/läkarrelationer att göra mitt bästa för patienten i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Om detta innebär att jag skulle behöva förse henne/honom med medel att inta själv eller ge en spruta eller sätta ett dropp för ändamålet så bör jag vara beredd att göra det och jag anser att lagstiftningen bör göra detta möjligt.

Fortfarande är jag ändå orolig att rätten till eutanasi kan missbrukas så att det sker en glidning till att bli en metod att lösa praktiska problem och kanske kan användas som påtryckning mot den som inte ”vill vara till besvär”.  Det måste finnas mycket säkra kontroller att det verkligen är patientens väl förankrade vilja och att alla andra möjligheter är uttömda. 

Det finns numera en hel del internationell erfarenhet att bygga på.

Jag har haft stor glädje om man nu kan säga så om ett sådant här ämne, av att läsa P.C. Jersilds bok : ”Hur vill du dö? Om makten över livets slut.”  Han som själv är läkare har också kommit att bli mer positiv till eutanasi. Han har stor erfarenhet från arbete med etikfrågor och grundliga egna undersökningar av situationen på ställen där detta är tillåtet. 

Hoppas ni vill läsa detta och fundera och gärna kommentera.

2 reaktioner till “Tankar om dödshjälp.”

  1. Tack för att du tar upp detta känsliga ämne. Jag har länge tyckt att det bör diskuteras mer allmänt och utförligt, eftersom jag anser att det är viktigt.
    Själv är jag för både assisterat självmord och eutanasi, förutsatt att det är lagligt och kringgärdat av etiska regler och att det sker enligt patientens vilja, vilket jag också angivit i Vita Arkivet.
    Jag anser inte att det är människovärdigt att behöva leva länge med svår, plågsam sjukdom, trots att man längtar efter att få lämna jordelivet.

    Positivt att så många läkare har blivit positiva under senare tid.

  2. Hej Britta!
    Jag tycker det skall finnas den möjligheten när man är i livets slutskede. Jag vill inte bli ett paket som inte har något liv, men som hålls vid liv en kort tid med avancerad teknik. Instämmer f.ö. i det du skrev ovan.

Lämna ett svar