En rättskapabel patient kan vägra behandling, även livräddande sådan. Det är viktigt att skilja detta från det faktum att patienten inte har rätt kräva en behandling, till exempel dödshjälp.
I regel är det här tämligen okontroversiellt. Det är ganska vanligt att man skriftligt eller till anhöriga har gjort klart att man inte önskar återupplivning eller respiratorvård.
Det förekommer till exempel också att patienter tackar nej till fortsatt cellgiftsbehandling om vinsten i livslängd verkar liten jämfört med de biverkningar hen upplever.
Det händer också att patienter i livets slutskede nekar näringsdropp eller antibiotika och på så sätt kanske förkortar livet. Detta är i enlighet med svensk lag.
Tyvärr har jag upplevt att patienter vägrat behandling som jag ansett angelägen och med god chans att hjälpa patienten. För många år sedan hade jag en relativt ung patient med en ändtarmscancer som vägrade behandling och helt enkelt uteblev från planerad sjukhusvård trots upprepade kallelser och försök till information. Något halvår senare återkom hen efter ha konsulterat en kvacksalvare och bland annat behandlats med rödbetsavkok. Cancern hade under tiden vuxit och det gik inte att rädda patienten. Det patienten gjorde var inte olagligt, men däremot kvacksalvaren gjorde sig skyldig till ett brott eftersom det inte är tillåtet att behandla cancer med enbart alternativ metoder.
Men det här har inget att göra med den diskussion jag velat starta om dödshjälp där en läkare alltså aktivt deltar med en åtgärd för att förkorta patientens liv.