Författare: brittak

Jag hoppas verkligen att USA snart återgår i normalläge så att jag an ägna mina tankar och mitt intresse åt något åt annat.

Just nu känns det barockt att installationen av en ny president som brukar vara något festligt i stället blivit en stor säkerhetsrisk där man måste kalla in tiotusentals säkerhetsvakter av olika kategorier.

Och nu ställs Trump inför riksrätt igen Det måste vara ett väldigt dilemma för republikanerna. De har ju tidigare stoppat huvudet i sanden och inte velat se alla övertramp han gjort, utan stöttat honom i tro att det skulle vara bra för partiet och möjlighet att genomdriva sin politik. Nu har stormningen av Capitolium tydligen blivit droppen som fått många att tvivla. Fortfarande finns dock de, även bland senatorerna, som häpnadsväckande nog tror på alla konspirationsteorier. Det verkar som om majoriteten velar och väger för och nackdelar för partiet snarare än landet. De ser ju risken att om de tar avstånd från Trump kan de förlora många av hans väljare. Trump kan knappast bli aktuell som kandidat vid presidentvalet 24 även om han frias i riksrätten, men vad händer om han startar ett eget parti och splittrar republikanerna……?

i bakgrunden finns också oron att Trump och hans trogna skall hinna ställa till med något mera elände under den vecka som är kvar i frustration och besvikelse och ilska över att han nu skall ställas till ansvar för sina handlingar.

Ett stort bekymmer för Trump måste också vara att han ju säkert lyckats skada sin största affärstillgång, sitt namn.

Bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa.

Jag har läst ytterligare ett par böcker om Trump:

Fredrik Reinfelddt: 3 november 2020 ödesvalet är väldigt faktaspäckad och säkert nyttig läsning men jag upplevde den som lite tung. Kanske beror det på att jag för att träna min hörsel lyssnade på ljudboksversionen och inte läste pappersboken. Jag upplever den nog mer som ett uppslagsverk än en bok att sträckläsa,

Erik Åsard: Med lögnen som vapen är däremot lättläst trots att även den innehåller mycket fakta och den läste jag med nöje blandat med förskräckelse över vad som hänt.

Sedan jag skrivit föregående inlägg har det oerhörda inträffat att en sittande USA president uppmanat till upplopp och angrepp på rikets demokratiska institutioner.

Sedan president Trump talat till sina anhängare som tagit sig till Washington tog sig i går en mobb in i kongressbyggnaden i avsikt att förhindra senaten från att slutgiltigt godkänna elektorsvalet och därmed Biden som president.

Senatorerna fick ta skydd. Fyra nänniskor dog, därav en av skottskador innan lugnet kunde återställas. När Trump efter flera timmar talade igen till sina anhängare uppmanade han dem visserligen att gå hem, Men han avslutade med att säga att han älskade dem och att de var speciella och visade därmed att han inte kritiserade dem.

Nu på morgonen tycks lugnet återställt. Vicepresident Pierce har sagt att man nu återtar arbetet med godkännande av elektorsrösterna.

Det finns egentligen inget att tillägga här, händelerna talar för sig själva, men man kan med oro fundera på var Trump mer kan ställa till under sina få dagar kvar vid makten,

En ljusglimt i det hela är att Demokraterna tycks vinna båda senatorsvalen i Georgia.

“We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable rights, that among these are Life, Liberty and the Pursuit of Happiness.” 

Ett välkänt citat ur USA:s Declaration of Independence

De senaste åren under Donald Trump är det frågan om landet har levt upp till dessa ambitioner. Men nu kan man hoppas på bättre tider.

Jag brukar inte ha så mycket åsikter om i andra länders politik. Ja, i själva verket är jag överhuvudtaget inte så politiskt intresserad, men nu när det verkar som om demokratiens grundvalar skakar går det inte att gömma huvudet i sanden, USA har så stort inflytande över resten av världen så det går inte att undvika att engagera sig.

Det som skrämt mig mest under den gångna tiden är hur stor del av det amerikanska folket som uppenbarligen helt saknar intresse av att söka fakta eller förmåga till källkritik och därför låter sig duperas av den som skriker högst.

Jag är inte naiv nog att tro att det faktum att Biden trots allt valdes till USA:s nästa president kommer att lösa alla problem. Men han har i alla fall en bakgrund med lång politisk erfarenhet och vet att politik är det möjligas konst och kräver ett mått av ödmjukhet och kompromisser.

Ett orosmoment är Senaten som verkligen inte visat något särskilt statsmanna-mässigt beteende efter presidentvalet. Flera av medlemmarna håller i de sista med Trump i hans försök att sabotera övergången till en ny president i stället för att stödja den som vunnit ett demokratiskt val.

En senat med Republikansk majoritet kan blockera mycket av Bidens försök att åstadkomma en förändring som flyttar tyngdpunkten från lättnader för de rikaste till mer jämlikhet.

Därför är det aktuella valet av två senatorer i Georgia oerhört viktigt. Med glädja hör jag på nyheterna att en av de två platserna gått till den Demokratiske utmanaren, men i det andra valet står det ock väger. Jag håller mna tummar och ”keep my fingers crossed”.

Plötsligen är vi redan ett par dagar inne på ett nytt år och det är tid att blicka tillbaka och sammanfatta det som just avslutats.

Det har verkligen varit ett annorlunda år som började med ett stillsamt jul- och nyårsfirande i Thailand. I februari kom Ingrid, min syster, tillsammans med sin man Svein som vanligt på besök och i slutat av månaden gav jag mig iväg på kryssning från Singapore till Mumbai.

Men där tog det slut på det ”vanliga” livet. Jag hade visserligen läst om det nya viruset, men inte tagit nyheterna på större allvar – senare år har man ju ropat vargen flera gånger om hotande epidemier av fågelinfluensa och svininfluensa, men det har aldrig påverkat mig personligen. Den här gången hade jag för säkerhets skull kontaktat mitt kryssningsbolag för att försäkra mig om att min resa inte skulle påverkas. De hade givit lugnande besked.

Men knappt hade vi startat kryssningen innan pandemin blev allvar och alla planer ändrades när land efter land stängde sina gränser. Till slut hamnade jag i Australien i stället för i Indien och valde sedan att återvända direkt till Sverige i stället för att avsluta säsongen i Thailand,

Sedan dess har livet varit isolerat och distanserat. Jag åkte snart till mitt hem på Kasholmen. Livet där skiljde sig inte mycket från vad jag är van vid. Jag är ju ganska isolerad på min skärgårdsö även i vanliga fall och fortsatte att umgås med mina vänner och grannar Renheds även om vi fikade utomhus och höll avstånd. Efter ungefär ett halvår i skärgården har jag flyttat in till Stockholm. Här fortsätter jag att hålla mig mest isolerad med få kontakter och gör mitt shoppande på nätet. Det är imponerade hur bra det fungerar att beställa och få hem mat och mediciner och till och med vin så det går verkligen ingen nöd på mig. Nu över jul och nyår har min syster kommit med taxi från Norrtälje och vi har firat julen tillsammans för första gången på minst 30 år. Hon har suttit isolerad där hela den här perioden och hennes man sitter fast i Norge. Det har varit roligt att ha henne här och återuppliva gamla minnen.

Pandemin har varit och är en märklig upplevelse. Jag själv och människorna i min närhet har lyckligtvis hållit sig friska och bara drabbats indirekt genom alla restriktioner men kan inte låta bli att häpna över hur en hel värld kan lamslås av ett litet virus.

Visserligen har jag varit rädd att infektionssjukdomar åter skulle bli ett allvarligt hot, men då tänkte jag inte i första hand på virus, utan på resistenta bakterier som i allt högre grad gör våra vanliga antibiotika verkningslösa. Det här scenariet hade jag inte ens kunnat föreställa mig.

Hoppas nu på att vaccinering skall innebära att pandemin klingar av och vi kan återgå till vårt vanliga liv. Skulle kunna skriva många sidor om hur det stör mig att det finns ett vaccinmotstånd. Jag som sett barn dö i komplikationer till kikhosta, mässling och tuberkulos inser verkligen att enstaka komplikationer till vaccinering väger lätt mot det skydd sprutan ger. Biverkningar finns ju av alla slags mediciner och allvarliga sådana är lyckligtvis ovanliga.

Flera till sidor skulle jag kunna skriva om dem som för sitt eget nöjes skull bryter dom regler om att undvika trängsel och sammankomster där smitta kan spridas. Mest ungdomar som är säkra på sin egen odödlighet, men inte tänker på risken att sprida infektionen till dem som är mera utsatta eller på sjukvårdspersonalen som kämpar vidare.

Jag hoppas att ni alla som läser detta får ett bra nytt år!

När jag kom hem från mitt arbete som läkare i Afrika mötte jag många nyfikna och intresserade frågor. Jag har samlat och försökt besvara några här.

Var det svårt att bli accepterad som kvinna i när du arbetade i Afrika?

Jag tror att jag i min läkarroll inte uppfattades som man eller kvinna utan som en könlös doktor. Mganga, doktor på swahili, användes för de lokala medicinmännen i trakten och när jag arbetade i Mwezi upptäckte jag att man kallade mig Bwana Mganga, Herr Doktor, för att skilja mig från dem. Jag opponerade mig och föreslog Mama Mganga, Mamma eller Fru Doktorn. Det tyckte inte mina medhjälpare lät bra utan jag fick i fortsättningen heta Mganga Mkuu, Den Store Doktorn. Det var den finaste titel jag någonsin haft, betydligt finare än den överläkar- och klinikchefstitel jag långt senare fick i Sverige. Det viktiga var inte namnet utan att befolkningen fick förtroende för mig.

           I Mwezi där jag först arbetade hade den lokala befolkningen knappast haft kontakt med europeisk sjukvård tidigare. Jag hade tur när jag som grön och oerfaren läkare kom till dit och kunde göra, och säkert gjorde, många tabbar i början. En av mina första patienter bars till sjukhuset med svåra buksmärtor. Hon var tidigt gravid och hade insjuknat akut. Alla tecken tydde på ett brustet utomkvedshavandeskap. På ett sätt är det lättare när det inte finns något alternativ. Jag hade knappast någon operationsutrustning, men hon blev snabbt sämre och det var uppenbart att utan operation skulle hon dö. På plussidan var att jag hade arbetat som gynekolog ett par år och var hemma på det området. Så det var bara att sätta igång. Patienten repade sig snabbt och kunde efter en vecka återvända hem.

  Det visade sig att kvinnan var dotter till en headman i en av de största lokala byarna och ryktet om min lyckade operation spred sig snabbt. I en sådan här miljö är döden nära och det var helt klart för hennes anhöriga att hon hade dött utan operation. Naturligtvis hade jag sedan under mina Afrikaår patienter som dog i samband med operationer. Men den här första operationen ledde till att man litade på mig och dessutom stärkte den mitt självförtroende.

  Också flyktingarna som var min huvudsakliga uppgift accepterade mig omedelbart. Kanske var det till hjälp att jag fick så god kontakt med mina Watutsimedarbetare från början och visade att jag var angelägen om att dela med mig av mina kunskaper.

  Jag hade inte heller några svårigheter att accepteras av de myndighetspersoner jag hade kontakt med och Assistant Medical Officer på närmaste sjukhus i Mpanda blev en god vän. Studenter och patienter i Bumbuli såg mig också i första hand som doktor och inte som kvinna.

Var det inte svårt att arbeta med så begränsade resurser och inte kunna göra allt som vore möjligt i Sverige för sina patienter?

Visst fanns det gånger då jag suckande längtade efter bara en bråkdel av det vi ofta bara slänger bort när det blir kvar efter en operation eller omläggning. Eller de mediciner man vet kanske skulle kunna rädda ett barn med en svår lung­inflammation. Men samtidigt var jag så fullt sysselsatt med att göra allt som var möjligt med de begränsade resurser jag hade att jag inte hann tänka så mycket på vad som inte var möjligt. Det jag kunde göra med bristande resurser var ändå mycket bättre än ingenting som var alternativet

Hur mycket tid skall man ägna åt mera avancerade insatser för enstaka patienter? 

Personligen behövde jag då och då känna att jag arbetade på gränsen av min medicinska förmåga. Och att jag ibland kunde göra någonting utöver det vanliga för en patient, även om mitt sunda förnuft sa att jag kunde använt tid och krafter till något mer vardagligt som kom flera till godo. Det innebar troligen att jag hade mer tålamod för uppgifter som var mindre spännande. Fast i ärlighetens namn var det mesta jag gjorde spännande och ofta utmanande.

 Några mer avancerade fall gav stor personlig tillfredställelse. Men om jag ville göra en bestående insats så var det inte de enskilda patienterna som jag hjälpte som gav ett större avtryck för framtiden. Det jag lämnade efter mig var till exempel hälsoutbildning med bättre latriner för att minska hakmaskorsakad blodbrist. Jag skötte inte hälso­undervisningen själv men människors intresse för den ökade när de såg att vi kunde bota patienter som var svårt sjuka på grund av hakmask. I Mwezi var genomgång av tuberkulosläget med upptäckt av många nya fall och genomförande av vaccination av flyktingarna och den omgivande lokalbefolkningen mycket viktigt. Identifiering av Mwezi som riskområde for atoxisk struma och initiering av profylax var också viktigt.

 Vaccinationer var överhuvudtaget mycket viktiga. Vi smittkoppsvaccinerade flyktingarna och lokalbefolkningen i Mwezi. Trippel­vaccinering av barnen kunde hindra onödiga dödsfall i kikhosta. Mässlingsvaccin hade tyvärr inte kommit ännu. Det startade i Sverige först 1971.

Men det övervägande viktigaste var utbildning av personal, inte minst Medical Assistants . Under min andra period i Tanzania arbetade jag på en sådan skola.

Hur var det med barnbegränsning?

Man kan inte kan börja propagera för barnbegränsning innan man visat att de barn som föds kommer att överleva. Det är också viktigt att levnads­standarden höjs en aning så att människorna börjar bli intresserade och få möjlighet att ge barnen viss utbildning och kanske kan kosta på dem materiella resurser som en cykel. I Mwezi och Bumbuli hade man, när jag arbetade där, inte nått den punkten ännu.

Jag hade talat om barnbegränsning med den representant för Ministry of Health som jag träffade redan första dagarna jag var i Dar es-Salaam 1966. När jag frågade honom om inställningen hos de tanzaniska myndigheterna svarade han att det inte fanns någon officiell policy. Tanzania hade blivit självständigt först 1964. Så det stod mig fritt att göra vad jag tyckte var lämpligt.

 Det verkade rimligt att inte i första hand tala om färre barn, utan om ”spacing”. Det vill säga att det var en fördel om man väntade ett tag med nästa barn så att det minsta hann växa till sig. Amning länge men med tillskott av annan kost var bra. Men då måste vi också se till att mamman var frisk nog att orka med det. Det här accepterades villigt, särskilt som man såg vårt arbete för att förbättra barnens hälsa med bland annat vaccinationer. Spacing leder naturligtvis till färre barn, men det talade vi inte om. Jag visade också att jag försökte hjälpa ofrivilligt barnlösa kvinnor. Barnlöshet är en stor tragedi i Afrika.  I min undervisning av mina medarbetare talade jag om barnbegränsningsmetoder för att så ett litet frö för framtiden. Jag hade möjlighet att ge en P-spruta i de enskilda fall då det på grund av kvinnans hälsa var olämpligt med flera barn. P-piller var inte särskilt praktiskt i en miljö där det varken fanns hyllor, skåp eller fickor.

Hur skyddade du dig själv mot sjukdomar?

Rutinmässiga vaccinationer och en hygglig mathållning var allt jag tänkte på. Jag var inte rädd för vad som skulle kunna hända mig om jag blev sjuk när jag var ensam läkare i Mwezi. Ger man sig ut på något sådant här måste man vara obotlig optimist och räkna med att ha tur. Förutom vanliga förkylningar var jag inte sjuk under mina Afrikaår.

• Dokument
• Stycke

Lektörerna som läste utkastet till mina memoarer klagade bland annat på att det fanns ord som jag använde i onödan eller för ofta.

Dit hörde småord som ju, väl, troligen som jag rensade bort på de flesta ställen.

Det andra var ordet ”lyckligtvis” som återkom ofta. Jag kollade och dom hade förstås rätt i sak. Men faktum är att slumpen och turen så ofta ingripit i mitt liv så ordet lyckligtvis har ofta varit motiverat. Visst, man skall vara ”sin egen lyckas smed”, men nog behöver man en hel del hjälp av ödet och turen och det har jag haft. Några ”lyckligtvis” blev kvar i den slutliga versionen och jag är säker på att ni som läser boken inser att det funnits anledning sätta in flera.

Jag kan inte riktigt släppa intresset för USA:s politik. Trumps fortsatta försök att sabotera efterträdarens möjlighet att på ett smidigt sätt ta över presidentskapet är skrämmande. Hans önskan att ”Make USA Great” tycks ha ersatts med ”Save Trump at all costs even if it hurts USA badly”.

För närvarande är jag framför allt intresserad av Senatsvalet i Georgia som avgörs 5 januari 2021. Om Republikanerna vinner, vilket olyckligtvis verkar sannolikt, kommer de att behålla majoriteten i Senaten och kan blockera Bidens reformer.

Håller tummarna!

Jag sitter och tittar på min elektriska adventsljusstake som lyser fint i mörkret sedan några dagar. Invid porträttet på min man Gösta fladdrar ljusen i två elektriska blockljus. Visst är det stämningsfullt, men jag saknar doften av stearin.

Jag har ändå just givit bort nästan alla mina gamla stearinljus. Jag är en smula rädd att jag skall nicka till en stund medan ljusen brinner och orsaka en eldsvåda. Så det får blir konstgjorda lågor framöver.

Jag minns de levande ljusen från min barndoms jular. Vi bodde i en gammal villa som hade ett torn. Det fanns därför något som vi kallade ”runda rummet”. Ett extra vardagsrum med mycket högt i tak. Det användes sällan men julgranen hade sin traditionella plats där.

Pappa som var stadsläkare hade en patient som varje jul leverade en stor julgran. Vi började varje julafton med kaffe eller choklad och de första saffransbullarna och julkakorna innan pappa gick för att gå rond och dricka ännu ett julkaffe på sanatoriet där han var överläkare.

Under tiden klädde resten av familjen granen. Det var olika traditionella prydnader blandade med hemmagjorda prydnader och röda äpplen. Men det viktigaste var ljusen. Små stearinljus i speciella metallhållare. Det gällde att granen hade kraftiga grenar så att ljusen stod stadigt upprätt.

När pappa kom hem från arbetet blev det traditionellt julbord med skinka och dopp i grytan och allt annat som hörde till. Sedan samlades vi kring granen och ljusen tändes. Det var en högtidlig stund när alla satt stilla, lite trötta av all julmat och tittade på ljusen som brann ner. Sedan gällde det att släcka dom innan dom började fladdra kraftigt när dom nådde botten på metallhållaren.

När ljusen brunnit ner var det tid för julklappsutdelning.

Nya ljus sattes i granen och under resten av helgen tändes de ofta och då fick man sitta stilla tills alla ljus var nedbrunna.

Visst är det bekvämare och säkert ofarligare med elektrisk julgransbelysning, men nog har något av stämningen gått förlorad. Det var något särskilt med de levande ljusen som gjorde det nödvändigt att ta en paus från vardagsliv och juljäkt och bara sitta stilla och njuta.

Ja, i varje fall enligt alla utom Trump och hans anhängare som fortfarande förnekar fakta. Biden har fått betydligt flera båda röster och elektorer, men Trump vidhåller att han vunnit och att resultatet beror på valfusk och konspirationer riktade mot honom och hans väljare.

Jag dröjde med att skriva det här inlägget eftersom jag ändå trodde att Trump skulle talas till rätta av sin omgivning och uppföra sig normalt några dagar efter besvikelsen, men nu har det gått över 2 veckor!

Situationen skulle vara komisk om det inte rörde sig om något så allvarligt som demokratins överlevnad i USA.

Att Trump skulle ha svårt att acceptera ett nederlag var naturligtvis förväntat men att så många av hans beundrare okritiskt tror på hans fantasier trots bevis om motsatsen är skrämmande.

Än mer skrämmande är att erfarna republikanska politiker som naturligtvis vet hur det ligger till håller Trump bakom ryggen.

Det är ju inte så ett valresultat tas emot i en rättsstat, däremot i en diktatur.

Fördröjningen av att erkänna Biden som segrare och ”president elect” har ju också konsekvenser för både utrikes och inrikespolitiken.

I dag väljer USA president.

Eftersom USA ligger tidsmässigt många timmar efter Sverige lär vi inte få några intressanta resultat förrän i morgon, men spänningen stiger.

Vi får hoppas att valresultatet blir så solklart att det inte behöver dras i långbänk med jurister och domstolar inblandade. Jag hoppas också att de mörka krafter som ser som sin uppgift att sabotera ett ordnat valdeltagande kan hållas i schack.

Biden har visserligen inte gjort något större intryck på mig. Jag är häpen över att man i hans ålder vill och tror sig kapabel att vara USA:s president. Men allt annat än Trumph innebär en vinst för världen och demokratin. Man kan hoppas att han om han vinner ser till att skaffa sig kloka rådgivare och lita på dem. Och inte minst att han till skillnad från Trumph kommer att lita på experter och vetenskap och inte följa sina egna nycker.

Det känns bra att han åtminstone säger att han skall bli en president för hela folket.

Om Biden vinner kan man också hoppas att Obamacare inte skrotas, att de goda förbindelserna med allierade länder återupprättas, att USA återtar sin rättmätiga plats bland länder som arbetar för en tryggad framtid, WHO, Parisavtalet för att nämna några. Och att han inte känner samhörigheter med despoter från övriga världen.

Just nu förbereder jag mig genom att läsa Reinfeldts bok: 3 november 2020 ödesvalet som ger en god bakgrund till hur ett val går till i USA.