Blogg – I huvudet på en gammal kirurg.

Jag har massor av minnen förknippade med mat de flesta positiva. Tänkte samla ihop några här på min blogg.

Blåbär och spegel

Mina första minnen som jag kan förknippa med en bestämd tidpunkt kommer från en resa till Finland som jag gjorde tillsammans med min mamma och mormor sommaren 1939 då jag var tre och ett halvt år gammal.

Vi besökte en kusin till mormor som hade ett sommarställe utanför Åbo.

Det dyker upp flera minnesfragment därifrån. Bland annat den långa träbryggan där jag fck stickor i knäna,

Nästa minne är en bukett blåbärskvistar med massor av bär inslagna i silkespapper. Mamma har berättat att när vi skulle åka hem fick hon en vacker rosenbukett och jag alltså en bukett blåbär!

Kusinen var redare för Borebolaget som gick i trafik mellan Finland och Sverige. På re2an till Finland hade mamma och jag delat koj och när han hörde det ville han uppgradera oss inför hemresan. Bara redarhytten var ledig och den fick vi. Det här minns jag förstås inte utan har fått höra efteråt. Däremot har jag ett mycket tydligt minne av en stor spegel i badrummet där jag kunde se hela mig på en gång. Något sådant fanns inte i mitt hem.

Mormor och jag på bryggan i Finland

(Ursäkta kvaliteten, men bilden är över 80 år gammal)

Räkor och duva 1946

1946 (eller var det 1947) åkte familjen på semester till Bohuslän. Minnet är selektivt och jag minns bara soliga dagar med turer ut på klipporna där vi njöt av nyfångade räkor. När räkbåtarna kom in på morgonen kunde man få en hel burk full av räkor som var för små för att säljas som annat än till fiskmjöl och det samlade härligt. Mina föräldrar minns i stället att vi bodde i ett trångt rum på ett pensionat och att det regnade mest varje dag.

Minnet sviker mig. Möjligen var det på hemresan från Bohuslän eller något år senare som vi åkte till Norge. Vi övernattade på ett hotell och på kvällen fick mina småsystrar lägga sig efter ett kvällsmål, Jag fick för första gången vara sot och stanna uppe och åta med mamma och pappa. Det här var ju kort efter kriget och mattillgången  i Norge var inte god. Jag minns tydligt att vi åt stekt duva som jag i glädjen att få stanna uppe tyckte var det godaste jag någonsin ätit.

Egen fisk är bäst

I Lindesberg dit vi flyttade 1944 bodde vi vid en insjö och jag älskade att stå på bryggan och fiska. Det fanns gott om daggmask i trädgården, men jag tyckte det var svårt sätta mask på kroken så mest fikade jag med deg, vetemjöl blandat med vatten. Mjöl var fortfarande ransonerat så jag kunde inte få så mycket. Men till min stora lycka (men inte min mammas) kom en råtta in i förrådet och förstörde en enkilosförpackning som jag fick till mitt fiske. Vilken lycka! Med det betet fick jag bara mört, men någon gång när jag fick hjälp sätta på masken kunde jag få en abborre som jag kunde få njuta nystekt. Mörten var också bra som bete i kräfthåven som jag placerade ut vid bryggan varje kväll under säsongen. Och en gång fick jag en kräfta! Den bars hem i triumf och kokades. Det fanns gott om kräftor i trakten och ett annat minne är när vi blivit inbjudna att delta i ett kräftfiske vid ett litet vattendrag premiärkvällen. Flera kräftburar sattes ut i skymningen, sedan fick man inte ta upp dem förrän eter midnatt. Då kokades dom första och vi festade på stranden. Sedan fick vi med en hink levande kräftor hem och mamma förvarade dom i badkaret till dom blev kokta.

Det finns mycket fisk i mina minnen och jag återkommer,

P.S. Har rättat ett par uppgifter efter Ingrids (min systers) kommentar.

Den gamla goda tiden, eller var den bättre?

Jag har varit lat och inte skrivit på min blogg på ett bra tag. Just nu händer det inte så mycket heller.

Typisk svensk försommar. Några dagar skiner solen, vinden är svag och fåglarna kvittrar och lockar till utevistelse. Björkarna har redan stora blad och ekarna börjar också grönska så smått,  Det blir rent av så varmt ibland att man måste sätta sig i skuggan. Och just som man tror att nu är sommaren här och stänger av värmefläkten och hänger undan vinterjackan så vänder det. Lyckligtvis fortfarande ganska lugnt, men regnet vräker mer och när jag vaknade i dag var det 7° utomhus. Talgoxarna har inspekterat holken utanför mitt vardagsrumsfönster, men uppenbarligen bestämt sig för att det inte är vår ännu. Annars är den nystädad och borde vara inbjudande.

Startar värmefläkten igen. I kväll blir det brasa precis som i går och det passar bra med den kryddstarka kycklinggrytan som jag började på då. Lyckligtvis stör det mig inte att äta samma mat ett par dagar i rad, men tredje portionen får gå i frysen till ett senare tillfälle. 

Jag sitter och tänker tillbaka på ”den gamla goda tiden”. Allt var inte bättre då. Skall bara berätta en episod från en tiden.

Visst är det skönt med alla moderna bekvämligheter man kan ha ute på en skärgårdsö numera.

Inte minst uppskattar jag internet. Många år långpendlae jag mellan mitt arbete och  min man som bodde och arbetade här ute i skärgården. Tänkt så bra det hade varit om det funnits mobiler så att vi kunde ha hållit kontakt. Nu fick jag försöka gissa när jag skulle vara framme i Sollenkroka där han skulle hämta mig med båt. Det var svårt att gissa exakt och vi har tillbringat mycket tid i kylan och blåsten där när en av oss kom tidigare. Det hade också varit en trygghet att kunna hålla kontakt med omgivningen. 

Det kändes oroligt dom gånger jag ringde till ön och Gösta inte var inne så det dröjde innan vi fick kontakt. Jag visste ju att han inte alltid var så försiktig som jag tyckte han borde vara när han byggde bryggor och fällde träd.

Vid ett tillfälle önskar jag verkligen att han kunnat ta direktkontakt med mig i bilen när jag var på väg till ön.

Det var på senhösten. Gösta fick en leverans av grus på eftermiddagen. Den levererades med båt och lyftes upp på land på en klippa med en grävskopa. Gösta stod högre upp på klippan och dirigerade och halkade till och föll ner på den steniga marken nedanför. Lyckligtvis var ju besättningen på båten där och kunde hjälpa honom. Han hade klarat sig förhållandevis bra med tanke på det ganska rejäla fallet, men hade slagit upp ett stort blödande sår. Båtbesättningen kontaktade polisbåten som tog med Gösta till Sollenkroka.

Det var en fredag och jag skulle snart komma till Sollenkroka. Gösta skulle ha åkt för att hämta mig direkt efter grusleveransen. Nu bad han polisen informera mig om vad som hänt när jag kom till Sollenkroka.

Jag anlände alltså intet ont anande till bryggan för att lasta av och vänta på Gösta när två poliser kom fram till mig oh frågade om jag var Britta. När jag svarade ja, berättade dom att Gösta skadat sig och dom hade hämtat honom på Kasholmen. Sedan blev det tyst i vad som kändes som en oändlighet innan dom fortsatte att ambulansen kört honom till Nacka sjukhus, men han föreföll må ganska bra!

Det var bara att vända tillbaka till Nacka där jag fann Gösta vid gott mod. Såret på huvudet hade sytts med cirka 15 stygn och man ville nu behålla honom över natten för att försäkra sig om att han inte hade någon skallskada. Jag fick tala med hans läkare som inte trodde det var någon större risk, men att Gösta verkat lite förvirrad och hela tiden talat om att han måste vara återställd till en resa till Nya Guinea. Jag kunde berätta att det stämde, han var inte förvirrad, vi hade faktiskt en resa till Nya Guinea inplanerad!

Tänk så mycket bättre det varit om han hade haft en mobiltelefon och kunnat kontakta mig direkt oh berätta vad som hänt. Men det här var decennier innan mobilen blev en vardagsvara.

Man lär så länge man lever Moderskeppet

Moderskeppet har varit till stor hjälp för mig under flera år

Jag minns inte riktigt när jag första gången stötte på Moderskeppet men det måste ha varit ungefär vid den tid jag började lägga upp bilder på iStock. Jag hade inspirerats att börja fotografera i Camera Raw som jag i ärlighetens namn nästan inte visste något om. Då hittade jag en CD-skiva från Moderskeppet som på ett mycket didaktiskt sätt berättade om Camera Raw och hur man skulle använda det.

Sedan blev det ytterligare några CD.skivor om olika fotorelaterade ämnen. Jag tyckte kurserna var bra, Jag käre mig massor med nytt, men läraren insåg också att vi alla gör dumma misstag och kom med små råd om hur man skulle lösa oväntade praktiska problem.

Rösten var tydlig och lätt att höra för mig som började få allt sämre hörsel

Sedan övergick Moderskeppet till att strömma sina kurser direkt på nätet och man kunde köpa ett medlemskap som gav tillgång till alla kurser i utbudet för en rimlig månadsavgift.

Jag nappade genast och tog en snabbtitt på olika kurser som jag annars nog inte köpt som enstaka kurs. Men mitt huvudsakliga intresse var kurser i Photoshop och fotografering med systemkamera, Jag skall inte räkna upp alla kurser här, den intresserade hitter dom ju lätt på Moderskeppets hemsida och kan prova på själv. Det finns utöver de något mer avancerade kurserna också sådana som är riktade mot den som inte har så stort fotointresse. Till exempel flera om fotografering med Mobilkamera.

Har också med nöje följt kursen om restaurering av gamla bilder. Det får bli nästa projekt

När jag började skriva mina memoarer hittade jag också föreläsningar om att skriva om sitt liv och en kurs om svenska skrivregler som var inspirerande eller nyttiga, Vill inte påstå att jag tyckte skrivreglerna var inspirerande, men en repetition och uppdatering av ungefär 70 år gamla skolkunskaper var säkert nödvändig.

Sedan hittade jag en kurs om att göra en WEB.sida med WordPress och därför kan ni nu läsa det här.

Mitt senaste fynd är en kurs om Scrivener. Kursen beskrivs på hemsidan som ”Scrivener är en ordbehandlare för att skapa textprojekt som böcker, manus och artiklar. Det stödjer dig med smarta verktyg för brainstorm, skrivande och slutförande.” Passar mig precis. Jag skriver ofta ner korta episoder eller minnen eller förslag till inlägg just när de dyker upp, ibland nattetid. Min skrivstil ’r så dålig att jag gärna även vid dessa tillfällen skriver på datorn, annars är det risk att jag inte kan tolka kråkfötterna. Problemet är sedan att hitta att lösa bitar. Det här programmet underlättar verkligen. Önkar jag haft det under memoarskrivandet.

Härnäst tror jag att jag skall titta på ett par kurser om Instagram, har funderat på att skaffa ett konto där.

Mina memoarer som E-bok

Nu har min bok Livet öppnar dörrar, men du måste själv gå in också kommit som E-bok. Finns till exempel på Bokus https://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?ac_used=no&search_word=E.bok+Livet+%F6ppnar+d%F6rrar+

Den ”vanliga” ljudboken dröjer, inläsningen har försenats av Covid-19. Däremot har hae till min glädje fått besked att inläsningen av versionen för Legimus som jag klagat på kommer att revideras.

Mera Legimus

I går var jag nöjd och glad att kunna berätta att mina memoarer nu lästs in på Legimus. Jag började lyssna och glädjen förbyttes i tveksamhet. Visserligen är det roligt att den nu finns tillgänglig och visst är jag glad att bilderna kom med i texten. Men tyvärr tycker jag inläsaren inte har gjort något bra jobb på de första kapitel jag läst. Bitvis flyter det, men så kommer småfel som felläsningar, dåligt uttal på framför allt Afrikanska platser, till exempel Mwezi där jag tillbringade över två år och som får stor plats i mi bok. Visst inser jag att det kan vara svårt uttala med sådan stavning, men jag fanns ju tillgänglig för att fråga. Det finns också många kortare episoder och patientberättelser i boken och för att ge läsaren stöd att inse när jag byter ämne har jag ofta lagt in en rad med en * mellan episoderna. Det vore ju naturligt att inläsaren då hämtar andan och gör en kort paus, men det händer ofta inte och då flyter orelaterade berättelser ihop så att till och med jag som ju verkligen vet vad det handlar om nästan tappar tråden.

Jag har ju läst 100-tals böcker på Legimus och i stort sett tyckt dom varit mycket bra. Kanske är jag överdrivet kritisk, men känner mig inte lika stolt över den här talboken som över pappersboken. Jag har klagat hos Legimus, få se vad som händer.

Legimus

Legimus.se är Myndigheten för tillgängliga mediers (MTM) bibliotek. 

I biblioteket finns bland annat talböcker som varit till stor glädje för mig när jag behöver träna upp min hörsel efter cochleaimplantat. Extra värdefullt eftersom jag lever ensam och därför inte har någon regelbunden samtalspartner att träna med.

I biblioteket finns ett stort antal böcker både skönlitteratur och facklitteratur. De flesta på svenska, men även en del utländska böcker. Många av böckerna, särskilt nyare. är textade så att man samtidigt kan lyssna och följa texten.

Jag har sedan jag fick mitt första cochleaimplantat 2015 talat mig varm för en här möjligheten inte minst på Facebook, och blev därför glad när jag hörde att man ville läsa in mina memoarer.

Inläsningen är nu gjord. Den är textad och till min glädja har även bilderna kommi med i texten.

Jag ville nu gärna dela med mig av den här möjligheten till alla de hörselskadade vänner med eller utan cochleaimplantat som jag fått på Facebook senare år och skrev inlägg på deras hemsidor där jag är medlem.

Tyvärr uppfattades det som marknadsföring av administratörerna och inläggen drogs in.

Jag kan i och för sig förstå att det är marknadsföring för mina memoarer, men det är en marknadsföring helt utan vinstintresse.

Legimus är endast tillgänglig för den som har en funktionsnedsättning (man får en kod av sitt bibliotek). Det är helt kostnadsfritt att ladda ner böckerna i biblioteket för eget bruk.

Jag som författare får igen ersättning. Det innebär alltså att jag inte tjänar några pengar på denna marknadsföring. Tvärt om kanske det innebär att någon som är intresserad annars skulle betalat för en tryckt bok (eller kommersiell ljud- eller e-bok som kommer) avstår från köp.

Man lär så länge man lever

Ja, jag skulle till och med säga att man lever så länge man lär. Om jag helt förlorade nyfikenheten och intresset för nya möjligheter undrar jag om livet vore värt att leva.

I ärlighetens namn har jag med åren blivit mer selektiv, det finns saker som jag inte längre har lust att testa, men fortfarande tillräckligt mycket som väcker min nyfikenhet och känns utmanande för att hålla mig fullt sysselsatt. Jag måste förstås också erkänna att det går långsammare än i ungdomens da’r och att en del ny kunskap tycks mindre ”hållbar” så jag jag måste ibland repetera flera gånger om det är något nytt som jag tycker det är värt att kunna.

Jag är också mer beroende av att använda min nya färdighet för att den inte skall falla i glömska igen.  Kanske har jag blivit mer selektiv även i det fallet. Förr hade jag en tendens att samla på mig en massa osorterad kunskap som kanske kunde komma till nytta. Numera accepterar jag att en hel del försvinner även om en skugga ofta blir kvar så att jag vet var jag skall leta om jag mot förmodan behöver uppfriska kunskapen.

Jag skall komma med några exempel senare, men nu skiner solen och det är en av de stora fördelarna med att vara gammal. Det finns inte så många måsten längre, utan man kan och bör njuta av nuet.

Att blogga, funderingar

När jag startade den här hemsidan och beslöt mig för att lägga till en blogg tänkte jag inte så mycket på vad det innebar. Jag tyckte bara att det vore praktiskt att samla korta berättelser och tankar under en rubrik.

Men nu har det gått upp för mig att om man har en blogg och förväntar sig att människor skall läsa den så måste man regelbundet lägga till nya inlägg och det har jag inte riktigt lyckats med.

Jag läste nyligen om Dagny som nu blivit 108 år och startade blogga 100 år gammal. Hon hade nu beslutat pausa sin blogg som blivit mycket populär eftersom det inte hände så mycket i hennes liv.

Trots att jag är betydligt yngre känner jag samma sak. Isoleringen i dess pandemitider gör att det inte händer så mycket nytt i mitt liv. Visserligen är mycket av det jag skriver om gamla minnen, men det är inte bara de konkreta upplevelserna som bli glesare. Även om jag har det väldigt bra trots allt så minskar initiativlusten. Jag är ju van att alltid ha planer för framtid aktiviteter, ofta resor och nu går det inte. Visst drömmer jag om att kunna resa igen, men nu får det stanna vid drömmar.

Jag tänker inte lägga ner den här bloggen, men det får bli glesare inlägg, kanske nåot i veckan.

USA igen

Egentligen är jag inte särskilt intresserad av politik. Men senaste årens händelser har fått mig att inse att jag nog varit ganska naiv. Den utveckling mot en bättre värld med större frihet för människor och en långsam tillväxt av kanske inte välfärd, men ändå något bättre förutsättningar till ett drägligt liv var inte självklar trots att förutsättningarna borde blivit bättre.

Jag försöker förstå hur det kommer sig att konspirationsteorier, även de mest barocka, sprider sig även i länder där man sedan länge har tillgång till utbildning. Internet som borde leda till ökad förståelse eftersom det numera är lätt att hitta fakta och följa skeenden i realtid har i stället i många fall använts för att sprida villfarelser och misstro mellan människor och folkgrupper.

Makthavare har allt oftare använt sin makt inte till att förbättra vår värld utan till att undertrycka andra med mer eller mindre subtila eller brutala metoder där målen tycks vara rent egoistiska.

Den utveckling mot demokrati som jag trodde var självklar hat bromsat upp i land efter land har fria val ersatts av regimer som inte accepterar allas lika värde.

Efter att med häpnad ha sett vad jag trodde var världens största demokrati ge makt och röst till någon som inte värderade de demokratiska grunderna har jag försökt förstå hur det gick till. Jag har läst en hel del av vad som skrivits av Trumps medarbetare, försökt följa debatten på nätet, men fortfarande inte lyckats.

Nu håller jag i stället på att läsa Barak Obamaas bok: Ett förlovat land. Jag är ungefär halvvägs. En fascinerande bok, späckad med fakta, men samtidigt lättläst med humoristiska inslag. I böckerna om Trump som skildras ett kaotiskt Vita hus där presidenten helst bara lyssnade till jasägare och var ointresserad av att skaffa faktaunderlag till sina beslut och mer intresserad av sin självbild än hur besluten kunde påverka hans land. Obamaas bok skildrar en intellegent man som arbetar hårt med att sätta sig in i alla de varierande frågor han skall besluta om. Han försöker lyssna på olika åsikter även de från Republikanska partiet och blir frustrerad över att hans försök att ena landet och arbeta över partigränserna misslyckas. Jag inser förstås att också Obama är politiker och man får väga in att hans bok måste vara färgad av det, men intrycket av ärlighet och försök att skildra verkligheten på väg mot presidentskapet och den första tiden som president består. Jag har också lärt mig en hel del om bakgrunden till många av de problem han behövde ta itu med. Boken rekommenderas verkligen.

Det som utlöste den här långa harangen är vad som senast hänt i Georgia. Jag hade hoppats att även om Trumps anhängare inte släppt tilltron till honom så skulle de Republikaner som hade mer ansvarsfulla positioner till exempel i delstatsparlamenten ha börjat fundera på vilka värden deras parti skall företräda.

Och så kommer nyheten att Georgia infört nya lagar som gjort det svårare att rösta! Man har ttill exempel dramatiskt förkortat förtidsröstandet, skärpt kraven på id-kort och minskat antalet vallokaler. Ja lagen innehåller också en paragraf som gör det olagligt att förse köande till vallokalerna med mat och vatten! Det senaste drabbar framförallt svarta områen där vallokalerna redan är få och köerna ofta flera timmar.

Har kan man kalla sig demokrati och samtidigt verka för att försvåra för medborgarna att lägga sin röst