Var det bättre förr? Mycket har onekligen blivit bättre under min livstid. Livet har på många sätt blivit bekvämare, Jag behöver bara tänka på hur jag nu inför påsken kan beställa hem mat på nätet och få det levererat rakt in i köket, ja till och med vin till maten kan jag få på samma sätt. Och jag kan lägga upp ett litet förråd av mat så jag klarade mig ett tag eftersom jag har en frys. Jag minns när de första frysarna kom. Det vill säga till att börja med var det bara ett frysfack och man förundrade sig över att man kunde köpa fina frysta gröna ärtor från Findus året om. Tidigare var det bara konservburkar som gällde.
Men annat har blivit sämre. Jag läser i DN om Rune Wikström, fiskare på Möja som lägger ut sina strömmingsskötar som han gjort i många år och nu är glad att få tre kilo fisk. Tankarna går till alla gånger min man och jag gick ut tidiga morgnar och tog upp våra skötar eller ryckte strömming i solens sken. Vi kunde alltid räkna med strömming så att det räckte till oss att festa på stekt, inlagd, rökt med färsk potatis eller på en knäckebrödsmörgås. Det räckte också till så att vi kunde dela med oss till släkt och vänner. En rekordmorgon blev det 11 hinkar strömming på våra två skötar, det var knappt att jag orkade dra upp dem. Nu berättat Rune om hur strömmingen minskat och det mycket av det som finns kvar tas upp av stora trålare och går till fiskmjöl. Själv lägger jag inte skötar längre, men nu finns strömming inte längre med i sortimentet när jag beställer he min påskmat.
Jag tycker ofta att världen är ganska liten. Det är fascinerade att inse att jag hunnit uppleva så mycket av den att jag kan plocka fram egna minnen när jag läser om aktuella händelser. Det gör historien mer levande, men innebär också att jag berörs mer.
Myanmar har jag återkommit till flera gånger och tragedin där fortsätter – kan det finnas någon lösning. Läser att flera av de folkvalda i det nya parlament som skulle a öppnat efter valet i november fängslats och dött i fängelset. Och mordet på civila, många barn, i fredliga protester fortsätter.
Under min resa till Mandalay såg jag faktiskt en del av pipelinen i en dalgång omgiven av teakplanteringar.
Och i dag på morgonen kommer nyheter om en tågolycka i Taiwan. Tydligen ett tåg på öns östra sida som fastnat i en tunnel efter en kollision. Då minns jag hur Gösta och jag först åkte tåg söderut utefter Taiwans västra kust och sedan buss tvärs över landet för att till slut ta en buss norrut efter östkusten. Slingrande smala vägar som klättrade nära havet med berg till vänster och ett stup till höger just som det ser ut där tåget fastnat. Sådana minnen gör dagens nyheter mer levande och jag gläder mig än en gång över att ha fått uppleva så mycket i mitt liv.
Vi börjat väl alla bli ganska trötta på pandemin men det vi tycker är jobbigt varierar verkligen.
Jag lyssnade nyss på Rapport. Huvudnyheten var att regeringen nu inte oväntat talade om att tidpunkten då alla vuxna skulle ha fått sin första spruta hade flyttats fram. Sedan fortsatte det med reportage. I det första ett ungt par som sa att det var ju synd för man ville förstås vara ute och ha roligt. Direkt efter det kom reportage från en IVA-avdelning som gick på knäna och hade fått flytta patienter och oroade sig för att det snart skulle behövas mera platser.
Det unga paret uttryckte förstås vad pandemin innebär för många i deras ålder, men naturligtvis provocerande för alla dem för vilka det här faktiskt gäller livet.
Jag studerade medicin på lån och arbetade på somrarna i början som sjukvårdsbiträde, sedan som sjuksköterska och senaste åren som läkare.
Under terminerna blev det också en del extraknäck för att bättra på ekonomin.
Bland annat arbetade jag ibland på nätterna som respiratorvak, det vill säga satt hos någon patient som vårdades i respirator på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
När jag skrivit mina memoarer har massor av episoder och gamla minnen dykt upp och jag inser hur mycket som har förändrats under min livstid inte minst inom medicinen. Något har kommit med i boken, men det finns mycket annat att berätta. Kanske skall jag sätta ihop dessa spridda upplevelser och funderingar till ännu en bok, men för närvarande nöjer jag mig med att berätta här på min hemsida.
Respiratorer (ibland kallade ventilatorer) har blivit mycket aktuella nu i corona-tider och det är lätt att glömma att det är en ganska ny uppfinning.
Under polioepideminerna kom den så kallade järnlungan i bruk. Det var en 750 kg tung låda som omslöt patienten så att endast huvudet stack ut . Den användes främst på poliopatienter, ofta barn, och hade stor betydelse under 40 – 50-talet då stora polioepidemier bröt ut runt om i världen. Patienterna fick mer eller mindre omfattande förlamningar som ofta var åtminstone delvis övergående. Förlamningen kunde drabba andningsmuskulaturen. Järnlungan fungerade som en tryckkammare med omväxlande över och undertryck som ledde till att luft sögs ner och pressades ut ut patientens lungor. Många dog, andra återfick andningsfunktionen men det finns anekdotiska fall som beskriver patienter som använt järnlungan i decennier.
1955 kom poliovaccinet och sjukdomen blev ovanligare. Nu var man mycket nära att för andra gången i världshistorien utrota en virussjukdom (den första var smittkoppor). Bara enstaka nya fall tillkom. Förhoppningsvis kommer minskande vaccination i Covid-19s spår inte ge sjukdomen en ny chans.
Avdelning med järnlungor i USA under polioepidemi.
Med järnlungan kunde man inte anpassa mängden luft som patienten fick i sig.
I början av 1950-talet utvecklas den svenske läkaren Engström den första moderna respiratorn som fick hans namn. Serieproduktionen började 1954.
Det var en apparat stor som en gammaldags byrå som anslöts till patienten genom ett rör som fördes ner i luftstrupen. Mängden luft som tillfördes kunde anpassas och man kunde också tillsätta syrgas och vid behov narkosmedel.
Engstöm respiratorn blev snabbt spridd och användes bland annat till narkos till exempel nu när hjärtlungkirurgin började sim moderna utveckling, men också till patienter som av olika anledningar inte kunde andas själva.
Patienter i behov av respiratorvård behandlades på den här tiden ofta på vanliga vårdavdelningar. Jag har försök hitta uppgift om när den första intensivvårdsavdelningen i Uppsala öppnade, men misslyckats. Den första avdelningen i Sverige av intensivvårdskaraktär var den postoperativa avdelning som öppnades i Borås 1952 så det måste i varje fall ha varit senare. Det måste emellertid ha funnits en sådan avdelning när jag började medicinkursen 1958 eftersom jag vet att det var en konflikt mellan narkosläkarna och medicinprofessorn om var patienter medvetslösa av förgiftningar skulle vårdas. Några av dessa vårdades i varje fall på medicinavdelningarna.
När jag satt respiratorvak någon gång 1957 – 59 var det alltså på en vanlig vårdavdelning. Patienten låg i regel på ett enkelrum. Och tur var det för respiratorns ”andning” var ganska högljudd.
Det ställdes inga krav på tidigare utbilding på respiratorvaket, men vi medicinstudenter ansågs särskilt lämpliga. Uppgiften var att sitta hos patienten och se till att apparaten fungerade och med jämna mellanrum mäta blodtryck, puls och urinproduktion. Vid behöv skulle man också suga rest i andningsvägarna. Hände något avvikande fick man tillkalla avdelningssköterskan. När morgonen kom deltog man i morgontvätt av patienten,
Det var inte något speciellt krävande jobb. Det svåra var att hålla sig vaken under natten i ensamheten med det monotona ljudet från respiratorn. Avdelningssköterskan hade ingenting emot att man tog med en stickning för att hålla sig sysselsatt, däremot fick man inte läsa, det ansågs för distraherande. Någon gång under natten blev man också avlöst någon kvart för en kopp kaffe,
Så vitt jag minns hände aldrig något dramatiskt med mina patienter under mna vaknätter.
Nu har respiratorerna förändrats, minskat i storlek och fått många fler funktioner så när man ser aktuella bilder från Intensivvårdavdelningar ser det nästan ut som en cockpit på ett stort jetplan. Vården sköts av specialutbildade sjuksköterskor och läkare och tanken att sätta en ung student med en stickning på en stol för att övervaka patienten ter sig skrattretande.
Tyvärr är läget ganska förskräckligt. Militären försöker med våld behålla makten och många burmeser från olika delar av samhället slåss för att få fortsätta de senaste årens framsteg mot demokrati.
Trots att militären svarat med kulor och massarresteringar fortsätter folk att gå ut på gatorna i stora protester i hela landet. Flera hundra män, kvinnor och barn har dödats.
Jag följer nyheterna på exilburmesernas tidning Irrawaddy. Länk här–
I dagens Bangkok Post finns också en ledare med en bra sammanfattning om vad Asean (en sammanslutning av länder i sydostasien) gör, eller inte gör i den här siruationen. Läs här
Nu kommer också nyheten att det utbrutit en eldsvåda i det stora lägret för Rohinga flyktingar i Bangladesh (Banglasdesh har tagit emot 1 million Rohinga flyktingar från Myanmar). Många döda och saknade och 10-tusentals har förlorat sina hem.
I dag är det precis ett år sedan jag landade på Arlanda efter en 31 timmars lång resa från Australien där jag lämnade mitt kryssningsfartyg.
Upplevelserna på kryssningen hade fått mig att mer och mer inse att det var allvar. Pandemin skulle fortsätta att påverka mitt vardagsliv. men jag insåg inte hur länge och i vilken hög grad.
Egentligen levde jag ett liv som inte skiljde sig mycket från hur det hade varit ett ”vanligt” är. Visserligen höll jag mig isolerad och träffade egentligen bara Renheds under våren och sommaren. Min syster Ingrid fylld 80 år i april, men jag fick nöja mig med att gratulera över FaceTime och skicka en delikatesslåda så att hon kunde festa tillsammans med en vän. Hon råkade faktiskt mer illa ut än jag. Hennes man som är norrman hade just åkt till Norge när pandemin började och sedan dess har gränsen mellan Norge och Sverige varit stängd och dom har suttit fast i varsitt land.
Under sommaren kunde jag vistas utomhus och återuppta traditionen med täta kaffestunder på behörigt avstånd. Det mesta jag kunde behöva gick att beställa över nätet och mina vänner är ju spridda över jordklotet så jag är van att hålla kontakten över Internet. Det var lite frustrerande att inte kunna gå till hårfrisörskan. Jag fick ändra frisyr till axellångt här. Jag tror att jag haft korta frisyrer hela livet tidigare. Hade tänkt skaffa nya glasögon eftersom mina gamla hade fått mindre skador men det fick jag också skjuta upp.
Min huvudsakliga sysselsättning under sommaren var att avsluta mina memoarer och det arbetet påverkades inte alls av pandemin. När jag avslutade sista korrekturläsningen och godkände manuskriptet för tryckning hade vi en liten fest på ön. Vi höll oss distanserade, men festade på hummer och drack champagne.
När det började bli mörkare och svalare längtade jag efter att kunna resa till varmare trakter, men det var ju inte att tänka på. Den safari till Kenya som min syster och jag traditionsenligt planerat i oktober fick skjutas upp ett år och någon resa till Thailand var inte att tänka på. UD avrådde från utlandsresor och Thailand hade stängt sina gränser.
Det blev en vinter i Sverige, den första på 10 år. Jag var lite besviken på att det inte blev någon riktigt vit vinter med snö när jag ändå måste stanna i Sverige. Snödagarna i Stockholmstrakten blev få. Tiden fortsatte i distanseringens tecken men till julen bjöd jag min syster på en taxiresa till Stockholm och vi kunde fira en lugn med trevlig jul tillsammans.
Min tid i vinter har mycket dominerats av arbetet kring mina Memoarer Livet öppnar dörrar, men du måste själv gå in. Dom publicerades till slut dagen före min 85-årsdag 13 januari.
I dag är det vårdagjämning och jag hoppas att vi på alla sätt går mot ljusare tider. Jag och mina närmaste har i stort sett varit friska och på onsdag skall jag få min första vaccinspruta. Hoppas sedan kunna leva ett lite mer normalt liv och också att pandemin till slut avtar och världen normaliseras.
För den som är mer intresserad av bakgrunden till den pågående konflikten i Myanmar finns här en interview med en tidigare USA ambassadör. Länk till artikeln här
Som alltid bör man vara källkritisk. Både denna artikel och den föregående länk jag publicerade kommer från The Irrawaddy, en tidning som ges ut på burmesiska och engelska av exilburmeser. Information om tidningen finns här
Jag lyckas inte hitta på någon lämplig rubrik för att beskriva en fasa jag känner när jag läser om situattionen i Myanmar. Människor, grips, torteras och dödas men fortsätter att ge sig ut på gatorna i protest mot militärjuntan. Senaste nytt kan ni läsa här.
Det Myanmar jag vill minnas från ett av mina besök är helt annorlunda:
Borde ha gjort det tidigare, men härom dagen gick jag in på FHM:s informationssida och läste om vaccin.
Fick veta att man för Astra Zenicas vaccin rekommenderar 9-12 veckor mellan doserna så den tid jag fått är alltså den bästa för mig. Där står också att man får ett hyggligt skydd tre veckor efter första dosen så någon gång efter påsk kanske jag kan böra återvända långsamt till det normala livet.
I dag fick jag veta att en av mina fotovänner på Internet dött i Covid-19.
Vi hade visserligen aldrig träffats personligen men han var mycket aktiv i det forum på iStock photo som vi båda tillhörde och jag kände honom väl därifrån sedan mer än 10 år tillbaka. Han var kunnig och hjälpsam och en mycket duktig fotograf och vi delade vårt intresse för fotografering av vilda djur. Det här är en grupp som inte bara pratar foto utan vi har lärt känna varandra på andra sätt också. För en tid sedan upphörde hanns inlägg utan förvarning. En annan av vännerna på samma forum hade fått ett par SMS som berättade att han blivit inlags på sjukhus och testats positiv för Covid-19. Sedan upphörde all information och nu kommer beskedet att han är död. 69 år gammal, aktiv och inga kända allvarliga sjukdomar. Det är sorgligt och obegripligt. Hittills hade ingen i min omgivning blivit allvarligt drabbad även om sjukdomsfall förekommit.
Annars har jag nu fått tid för min första vaccinspruta 17 mars. Tyvärr planeras nästa först 19 maj.
Jag fick i samband med beskedet i går om tid också veta att jag skulle vaccineras med Astra Zenikas vaccin.
Samtidigt kom beskedet att Danmark pausat vaccinerandet med AZ för att utreda en eventuell biverkan och även andra länder har tagit en paus. Det rör sig tydligen om ett antal fall av blodpropp. I Sverige två fall på en million givna doser, knappast mer än som vanligen förekommer i en så stor population där dessutom en stor del av de vaccinerade är gamla. Det här skrämmer mig inte – står dessutom redan på blodförtunnande medicin på grund av ett flimmer.
Och så kom i dag besked att AZ skulle leverera betydligt färre doser än planerat. Hoppas verkligen att det inte innebär att min vaccination blir fördröjd. Jag hade i stället så smått börjat spekulera i att diskussionen om biverkningar kanske skulle få människor att tacka nej till AZ-vaccin så att jag skulle kunna få min andra dos tidigare. Känner mig en smula ambivalent med det eftersom jag ju faktiskt vill uppmana alla att inte låta sig skrämmas upp i onödan utan tacka ja till vaccinet.
