Jag har ju skrivit om resor till Myanmar under Några av många resorpå den här WEB-sidan . Jag slutade den beskrivningen i en ganska optimistisk anda.
Ett mycket fattigt land med drygt 50 millioner innevånare hade efter många års militärdiktatur börjat ta de första försiktiga stegen mot demokrati och börjat öppna sig mer emot omvärlden.
Det är hjärtskärande att nu uppleva att allt krossats sedan militären i en kupp återtagit diktatorisk makt sedan de lidit ett stort nederlag i ett val i november. Denna gång blev reaktionen från befolkningen som fått uppleva en grad av frihet och ökad kontakt med omvärlden mycket stark och det har blivit omfattande demonstrationer. Militären har svarat med brutalt våld. I går dödades 38 människor.
Aung San Suu Kyi som spelat en stor roll i utvecklingen och är ledare för det parti som vann valet har tagits i förvar och inte synts till efter kuppen.
Situationen kompliceras av att Kina har ett stort inflytande i landet och de närliggande staterna är tveksamma att lägga sig i vad som upplevs som interna problem. Thailand till exempel styrs också av militären efter en kupp för några år sedan.
Jag följer utvecklingen, men känner mig mycket pessimistisk just nu. Det verkar inte finnas någon möjlig ”happy end”.
Buddistiska munknoviser. Har dom här barnen en framtid?
Det har hänt mycket stora saker inom medicinen under min livstid, Det viktigaste kanske antibiotika som minskade dödsfallen i bakteriologiska sjukdomar. Sulfa kom 1935. Penicillin användes första gången 1942, men massproduktion kom inte igång förrän 1944. Det möjliggjorde också stora operationer. Sedan har bakterierna hittat försvarsmekanismer med resistensutveckling och nya antibiotika har utvecklats.
Jag minns ännu hur jag ungefär 10 år gammal fick halsfluss och behandlades med sulfa. Tabletterna löstes upp i saft och smakade vedervärdigt.
Min farmor dog 1914 24 år gammal i tuberkulos och min pappa behandlades som tonåring för sjukdomen. På den tiden var nästan enda behandlingen vila, ofta årslång på sanatorium och dödligheten var hög. I slutet av 30 – talet kom ett effektivt vaccin. Och 1945 kom streptomycin, det första antibiotika med effekt mot tuberkulos.
Jag kan räkna upp massor av utveckling under min livstid, men det man tänker på är oftast de stora händelserna. Sjukvårdens vardag har också förändrats dramatiskt och jag vill bara förmedla en liten bild från min egen ungdom.
Sommaren 1957 när jag studerat medicin ett år arbetade jag som biträde på operationsavdelningen på Lindesbergs lasarett. Jag hade flera olika uppgifter och var ofta fullt sysselsatt. Men under de korta perioder då det inte fanns något annat arbete satt vi unga biträden och lagade och talkade operationshandskar.
Man blåste upp varje handske med luft som en ballong och klämde sedan på den och upptäckte då om det fanns något litet hål på handsken. Hålet var oftast mycket litet och berodde på att kirurgen eller operationssköterskan hade råkat sticka en nål genom plasten. Hittade vi ett hål lappades det med en liten bit plast som klipptes från en annan handske och klistrades över hålet. Alla handskarna talkades och steriliserades sedan. De hela handskarna lades för sig för återanvändning av kirurgerna medan de lagade användes av annan personal där fingertoppskänseln inte var lika viktig så att lappen inte störde.
Också elastiska bindor återanvändes och tvättades och det var vår uppgift att rulla ihop dom till nästa gång.
Ännu en gråmulen dag. Snön smälter och det är plusgraer så det är nog inte halt heller, Men någron långpromend blir det inte. Nöjer mig med att tömma soporna.
Nu börjar till och med jag som är en obotlig optimist att tröttna.
Jag kä,par med att påminna mig om at det finns många som har det mycket värre. Jag kan ju läsa och titta på TV och jobba på datorn och i går förgylles dagen av en dstansrad kaffestund med en vän som kom upp med en semla.’
Men man blir väldigt trött av att göra ingenting. Jag försöker lära mig nya saker om hemsidor med hjälp av program på Moderskeppet men det känns lika modigt i hjärnan som i de smältande snöhögarna på gården och jag kommer igen vart,
Bäst jag kokar en kopp kaffe och ser om det hjälper.
Sedan min bok publicerades dagen före min 85-årsdag har jag jobbat med marknadsföring.
Det är något helt nytt för mig och känns lite konstigt att slå på trumman för sig själv. Egentligen skrev jag boken i första hand för mig själv och mina närmaste. Men när den väl kommit ut i handeln vaknar tävlingsinstinkten och jag hoppas att den också skall bli såld.
Till min glädje och förvåning passerade boken 100 sålda exemplar under den första månaden, men i den takten lär det inte fortsätta.
Historien om mig och min bok har också publicerats i Nerikes Allehanda och i Auris (Hrf:s tidning) och nu senast accepterde Boktugg mitt debutantporträtt för publicering. Läkartidningen har också intervjuat mig för ett porträtt till ett nummer i början av mars.
Sen har jag inga fler ideer. Hoppas att några fler läsare skall skriva recensioner till exempel på Bokus om dom gillar boken för nu gäller det väl att information om boken sprids mun till mun.
Det här får nog bli mitt sista inlägg om USA:s politik.
Egentligen vet jag inte vad jag vill skriva. Jag trodde inte att jag skulle bli så gammal att jag skulle få uppleva så många av de mäktiga män som är satta att företräda en av världens största demokratier skulle sätta partilojalitet (eller är et rädslan att förlora jobbet) före rättvisan. Bevisen att Trumps agerande,, eller om man vill vara snäll, bristen på agerande, aktivt bidrog till stormningen av Senatsbyggnaden är uppenbara och måste ha varit det även för de republikanska senatorer som röstade för en friande dom. Jag undrar om dom sover gott på natten nu.
Här vill jag lägga till ett P.S. med något jag läste i dag 16 februari:
Voting rights journalist Ari Berman noted that the “57 senators who voted to convict Trump represent 76.7 MILLION more Americans than 43 senators who voted to acquit.”
Det här tycker jag är uppmuntrande. Även om de Republikanska senatorerna röstade mot bättre vetande så tycks en klar majoritet av amerikaner anse at Trump var skyldig till uppvigling.
”Giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Reinhold Niebuhr
Och jag har verkligen försökt leva med den inställningen. Det har hjälpt mig att möta problem med större lugn eftersom jag har sluppit oroa mig för sådant som jag ändå inte kan förändra och i stället lägga min energi på saker som står i min makt att påverka. Ofta är det de små detaljerna som man kan förändra och då gäller det att inse att ”droppen urholkar stenen” och ha tålamod även när resultatet inte syns genast.
Jag har kunnat ta Covid-19 pandemin med jämnmod eftersom jag insett att hur opraktisk den än är för mig och mitt sätt att leva så finns den där och det är ingenting jag kan göra någonting åt.
Det går inte att resa, att tillbringa vintern i Thailand eller ens att ta en tur runt min mataffär för att själv välja ut någon trevlig frukt. Och jag behöver klippa håret och gå till tandläkaren och skaffa nya glasögon – allt situationer när distansering är svårt. Men onekligen kunde det vara värre och jag hör trots allt till de lyckligt lottade i den här situationen.
Något lite har jag kunnat göra för att kanske inte förändra men i alla fall förebygga genom att acceptera de restriktioner som rekommenderas.
Men nu äntligen verkade det som om det fanns ett sätt för mig och andra att som individer påverka situationen. Vaccination!
Självfallet ville jag bli vaccinerad så snart som möjligt och gladde mig åt att tillhöra Prio grupp 2 och inte behöva vänta så länge. Och så kommer nu detta strul med brist på vaccin. Jag borde inte låta mig påverkas eftersom det hör till kategorin där jag med sinnesro borde acceptera situationen, men nu börjar känslorna ta över förnuftet. Det svåraste är att ingen tycks veta någonting. Hade man bara ett datum att hålla sig till skulle det kännas bättre. Men jag kollar på 1177 och i Stockholms län upprepas varje dag samma information: ”Det går inte att boka tid eller ställa sig i någon kö för vaccinering ännu”.
Slut på min lilla klagovisa. I dag skiner solen och dagarna blir långsamt ljusare. Inte heller det något jag kan påverka, men jag kan glädja mig åt det och bestämma mig för att släppa dystra tankar.
Har skrivit ett inlgg om detta på min Facebooksida och citerar det här:
Snart har jag suttit distanserad i nära ett år. Just som en ljusning börjar skymta i och med att vaccineringen är nära kommer ett bakslag. Frågan är när det bli min tur? Det blir säkert ingen vaccination i februari i alla fall. Det finns många skäl till det
Dels de mindre leveranserna från tillverkarna. Synd att beskedet kom så sent.
Så har Prio 1 gruppen blivit större genom att sjukvårds- och omsorgspersonal som arbetar med covid19 patienter har lagts till. Naturligtvis tycker jag detta är riktigt, de borde ha varit med från första början och jag står gärna tillbaka till förmån för dom. Men det innebär att det dröjer längre innan man kommer igång med Prio 2 gruppen dit jag som 85.åring hör.
Och nu har man adderat 65-70åringar till den Prio 2-gruppen. Även det troligen ett riktigt beslut. Sedan man bedömt att ett av de tillgängliga vaccinen tills vidare inte bör ges till 65+ are är et logiskt att lägga dem till Prio 2 gruppen. Logistiken är svår nog ändå.
Men det innebär att vi blir flera som skall beställa tid och jag är rädd att de yngre som kanske är mer aktiva och Internetvana har en fördel.
Sammantaget innebär det att jag gissar att jag inte får första sprutan förrän tidigast i mars och sedan krävs det ju en spruta till och en tids väntan innan man har ett skydd.
Så är det ju tydligen ett antal individer som gått före kön utan goda skäl. Jag tror inte att de är så många att det spelar någon roll för min väntetid men det är naturligtvis moraliskt förkastligt! Sedan behöver ju också dessa en andra spruta och jag hoppas verkligen att de inte belönas genom att ännu en gång få tränga undan någon i höge prioritetsgrupp. De bör naturligtvis ställas sist i kön igen och få börja om från början med två sprutor i höst eller nästa år när det blir mer gott om vaccin.
Men mitt i detta måste jag påminna mig om hur bra jag har det. TV och Internet för underhållning. Vänner som ställer upp och hjälper mig med allt jag behöver. Möjlighet att beställa hemleverans av all slags varor till exempel mediciner från apoteket och mat och med nästa sändning skall jag nog osta på mig en semla och en bukett tulpaner.
Jag blir så ledsen när jag läser och hör om vaccinationsmotståndare!
Jag kan inte låta bli att tänka på människorna som jag arbetade med i Tanzania. Där var man beredd at vandra i timmar, ja till och med bygga nya vägar för att få förmånen att bli vaccinerade. Men så hade man också förstahandserfarenhet av att sjukdomar som vi vaccinerade emot kunde leda till svåra komplikationer och död inte minst hos barnen.
Ja, det förekommer biverkningar till vaccinationer, i enstaka fall allvarliga men de är mycket sällsynta hos de milliontals människor som vaccineras varje år och även om varje allvarlig biverkan naturligtvis är en personlig tragedi är antalet försumbart jämfört med alla de som räddas från svår sjukdom eller död på grund av vaccination.
I det aktuella läget med vaccination mot Covid-19 har vaccinen visserligen tagits fram mycket snabbt men det beror till stor del på att obegränsade ekonomiska resurser satsas och en stor del av den forskning som sysslar med vacciner ställts om till denna enda uppgift. Man får inte heller glömma att vaccin mot influensa inte är något helt nytt, utan man har en god grund att bygga på. De tester på säkerhet som gjorts ha också varit de samma som i vanliga fall tillämpas för nya vaccin och läkemedel. Det kommer aldrig att vara möjligt att i förväg identifiera ovanliga biverkningar som kanske uppträder hos en på millionen vaccinerade eller ännu mer sällan.
Men vad är alternativet? Det existerar ännu inte något vaccin eller läkemedel som helt saknar biverkningar. Men det gäller inte bara nya, utan även gamla väletablerade medel som de flesta av oss använder utan en tanke på eventuella biverkningar.
Låt mig komma med ett exempel. Du som är ung och frisk tänker kanske att vaccinering är onödig efter risken att du skall bli allvarligt sjuk är liten- Men kom då ihåg:
Risken är liten, men svår sjukdom förekommer även hos unga, troligen fler fall/10.000 insjuknade än allvarliga biverkningar hos 10.000 vaccinerade.
Även om du själv knappast skulle märka att du blivit smittad kan du smitta mormor eller grannen som p.g.a. nedsatt immunförsvar inte kan vaccineras.
Även om du bara blir ganska lindrigt sjuk känner du dig troligen ganska ”dassig” några dagar med feber, huvudvärk och ledvärk. Det tycker du inte är så allvarligt för det botas ju lätt med några Alvedon (paracetamol). Vad då, Alvedon? Har du en aning om hur vanligt det är med biverkningar efter Alvedon. Föresten finns det inga läkemedel som inte har biverkningar. Skulle du bli lite sämre behöver du kanske antibiotika och då är biverkningar också vanliga och ibland allvarliga
Innan du fattar beslutet att avstå från vaccination, eller ännu värre avråda andra, skulle jag önska att du läste PDF-bilagan som jag bifogar. Där har jag kopierat de varningar och eventuella biverkningar som finns uppradade på bipacksedeln i förpackningen för två mycket vanliga receptfria mediciner, Alvedon och Ipren, som jag misstänker du utan minsta oro använt! Har du anledning tro att vaccin är värre? Föresten finns det inga ofarligare alternativ till de här medlen så jag använder dom själv vid behov.
Men det finns för närvarande inget bra altenativ till vaccination.
Jag har upptäckt programmet faktiskt gör ett riktigt bra jobb och översätter hela WEB-sidan från svenska till engelska. Språket blir hyggligt och lättläst, men det är klart att det smyger sig in en del, ibland allvarliga fel. Någon gång gissar programmet fel när det gäller ord som kan ha flera betydelser. I andra fall kan språbruk och uttryck vara olika i svenska och engelska.
Observera i följande exempel fungerar inte Google translate, man måste läsa den svenska versionen.
Till exempel envisades det med att tala om vår massage guide i Kenya i stället för masajguide.
I andra fall rör det sig om svenska uttryck som inte finns i motsvarande form på engelska. Jag skrev att jag fått blodad tand det översattes till bleeding tooth. I och for sig var orden korrekt översatta, men det var ju inte det jag menade.
I en annan historia berättade jag om en kvinna som klarade sig efter en operation och det översattes med managed,Återigen korrekt översatt ord, men inte vad jag menade.
Jag försökte också styra kosan men det blev steered the cow
Tyvärr går det inte att gå in direkt i översättningen för att rätta misstagen. Det vill säga det går, men det blir då ett förslag till Google som kan acceptera eller förkasta det och det dröjer innan förändringen i texten kommer.
När det rör sig om mer betydelsefulla felaktigheter har jag i stället ändrat i den svenska texten tills jag hittat en version som Google translate kan tolka korrekt.
I exemplen ovan ändrade jag masajguide till Masaiguide. Då begrep programmet och översättningen blev Masaj guide. (på svenska använder man liten bokstav för folkslag, medan engelskan börjar med stor). Visserligen blev svenskan ine helt korrekt, men det må vara.
När det gällde den blodade tanden fick jag ta bort uttrycket och skriva om meningen.
Att få ordning på den opererade kvinnan tog mer tid. Först provade jag med repade sig vilket glatt översattes till scratched herself (kliade sig!). Återgiv korrekt översättning av ordet, men inte vad jag menade. Jag fick byta till tillfrisknade och då blev det recovered vilket dög bra.
Och jag funderar fortfarande på vad jag skall göra med steered the cow. Jag gillar ju styra kosan!
För kul skull tittade jag på hur det såg ut om jag översatte till Swahili eller Thai. Där klarar jag inte att kolla hur bra det blir, men kunde i alla fall konstatera att programmet försökte!
Önskar att det gick lika lätt att översätta hela boken. I och för sig skulle det väl gå att göra det. Men när det gäller boken vill jag nog själv bestämma mera om ordval och uttryck. Det skall ju inte bara vara korrekt utan ha flyt också.
4 januari kom äntligen en låda med min bok och på 13 januari eftermiddag blev den publicerad och fanns snabbt till salu på några nätbokhandlare.
En nästan overklig känsla att min dröm att publicera mina memoarer nu blivit verklighet.
Jag gick ut med information till mina vänner på Facebook och är häpen och rörd över hur många som kommenterat och säger sig vilja läsa min bok. Hoppas verkligen att de har nöje av den.
Extra lustigt blev det eftersom jag fyllde 85 år 14 januari. I dessa coronatider blev det inget firande, bara fint kaffe med Karolina Renhed. I stället fick publiceringen av min bok bli en riktig födelsedagspresent!
